Rebellist 4: AUDISM - Barnplantorna
www.barnplantorna.se
Lars Ohly befattar inte sig med rasister: och vägrade gå eller sitta i ett samma rum som SDs Åkesson, det kommer ni ihåg? Men det budskapet lutade åt det hållet: att Lars accepterar aldrig rasism.
Barnplantorna är en organinsation som ger teknisk hjälpmedel för dom som hör sämre, och är döva till t.ex, och inte tala om till att teckenspråk är viktigt, främst och först av teckenspråk på grund av deras verksamhetside på att kunna höra, använda rösten och förstå ljud: är det väldigt viktigt för barnen som får tekniska hjälpmedel kunna få talstimulans. Det är deras mål till ett paradis: föräldrar får hopp av höga förväntningar av sina döva barn som kan höra, och tala. Men det är ett förtyck till individen.
Dövt barn lär sig höra, och tala för att anpassa sig efter till audister: hörseln ska vara perfekt. Barnet ska kunna tala. Men till vilket pris, och vinning i längden? Eftersom teckenspråk är ändå så viktigt, och det viktigaste språket för barnet i grund till första språk barnet ska få.
Döva barn förblir döva, och dom hör aldrig bättre än de så kallade " friskt hörande " kommer aldrig att ske. Det sliter på föräldrarnas hopp, och varje barn är en individ. Det är inte alla barn som uppnår till paradisets hörsel och kunna förstå ljud och tal.
Döva barn kommer att bli självmordsoffren för trasiga själar av brist på förvirrade koder, och missa likheter, en del av teckenspråk, och dövas kultur, historia och inte få chans att planta sig och få en egen rot i dövas kultur och historia: få känna sig naturlig av dövhet och teckenspråk.
SDR: ska inte befatta sig med audister och Barnplantorna: och inte heller lokalföreningar eller SDU, Sveriges dövas ungdomsförbund förran dom har fått erkännde av svenska samhälle och SPSM, och andra myndigheter: Dövas skolor, främst och först teckenspråk. Bara teckenspråk. Och inga " anpassade tyglar " över de döva.
Teckenspråk föregår tal. Dövas historia, och kultur syns mer. De döva utbildade inom sociala sammanhang, språk och forskningar: sätts på högre positioner och ska låtas få jobba med dom på uppsatta myndigheter: och synas mer i politiken, och i sammanhang till skolfrågor: som SPSM, och alla skolor.
Jag befattar inte mig med audister, ett förtryck som diffusar över oss alla döva individer. Vi ska inte behöva anpassa oss till de hörande som tror veta sig bättre om oss: nu när vi är ändå födda och kommer till världen, valde naturen dövhet åt oss har då sina syften, men att vi lär tala och höra oss: och förlora oss själva i ett tomrum som bara irrar runt: med energi och slöseri bort med tiden på tal och hörseln.
Acceptera aldrig audister och Barnplantorna: dom föder fram fördomar, och trångsynta om den defekten av det perfekta handikappet: vi är döva och hör inte anses ett stort problem: det är fel att vara döv. Att höra är bara så rätt. Det är inte rätt!
SDR: vad gör ni?
Vad gör medlemmar?
Vad gör lokalföreningar?
SDU: vad gör ni?
TAL OCH HÖRSEL hör ihop
DÖVHET och TECKENSPRÅK hör ihop
Teckenspråk kan erbjudas till de hörande som vill lära sig teckenspråk: av valfrihet av sina egna beslut
Tal kan erbjudas till de döva som vill lära sig tala: av valfrihet på deras egna beslut.
Dövas rättvisa?
Rebellist 3: De döva, SDR
När jag fick en kommentar av AFFE i ett tidigare inlägg: gav intressanta funderingar. Jag kommenterade tillbaka till hans fråga, men jag ville skriva av mitt ledarskap och rebellism: som döv, och som medlem i SDR.
Jag tror på en ny revolution som behövs inom SDR, Sveriges Dövas Riksförbund: betyder en styrelse med nya påtändningar, eldsjälar och de som verkligen vill: satsa på det som förändras, och behövs, och synas mer.
SDR har inte varit pigga på sistone, och jag tycker att SDR är något diffust svårhänt, och jag tror inte på diplompati, det känns som att SDR inte lever upp till deras självmanta förväntningar till det dom kan ge för oss och svenska samhälle.
SDR måste återupplivas, som återföds av nya rebeller: behöver inte betyda dåliga rebeller, det måste finnas en balans i styrelsen tror jag: en styrelsemedlem har hoppat av på grund av dåligt rollspel mellan ordföranden och honom. Om det händer att flera av styrelsemedlemmar hoppar av: vad händer?
Det oroar mig: på grund av vems ansvar ligger på det att SDR ska fungera: ett utopi för dövas framtid och teckenspråkskamp?
Jag förstår: det krävs också av arbete och tid men jag tror på en riktigt bra arbetsgrupp med stenkoll, och vilja med alla styrelsemedlemmar: som får lika stöd, och delat ansvar på arbeten funkar det.
Men så länge, som döv och när man har fått uppdrag att sitta i styrelsen, som styrelsemedlem: skyldig till att utföra plikter och målsiktade uppgifter: för medlemmars förtroende av förhoppningar och förväntningar.
Jag tror inte längre på medlemmar: dom är undergivna och underlägsna. Många medlemmar är vilsenledda och förvirrade. Dom bryr inte om det vad dom vill se förändringar: dom litar allt för mycket på SDR och vissa starka dövprofiler: som kan göra något för svenska samhälle.
Jag vet inte varför, dom har kanske förlorat förtroende och hopp för framtidsförändringar. Eller beror det på föreningar i hela Sverige. Jag har sett och mött många unga de: bryr inte sig om det, eftersom vi har det så bra, och vi har ju det bra säger dom. Dom är döva, vet dom och det är ok för dom, men dom tycker att det är inte dom som ska göra åt den saken. Men alla som är döva måste göra något.
SDR: ska alltid understyras av de döva styreslemedlemmar och döva tjänstemän. PUNKT OCH SLUT.
En av flera exemplar:
Attitydproblem, kunskap och förnuft bland de hörande? Jag vet, teckenspråk har blivit och är mycket populärt för många som vill lära sig teckenspråk: och det förstärks med teckenspråket som står i en del av språkkulturen på en viktig början för de hörande som känner till teckenspråk och hädanefter känner dom till dövas historia och kultur men det är problemet är det att det är inte alla som får chans och känna till det.
Dom lär sig på grund av att kunna kommunicera med oss, eller om dom vill bli teckentolkar, eller teckenspråkskunniga anställda: men dom bör inte ta t.ex ta ifrån våra jobb på teckenspråksmiljön till t.ex eftersom det alltid är " ett paradis för de som anställs " skulle kunna höras och tala, men att använda teckenspråk är en meriterande fördel.
Det som har hänt: skrivs i olika jobbannonser: att dom söker någon som använder teckenspråk men ska kunna höra och tala: det här skriker varning! Det är inte bara första gången det händer, jag har sett flera av jobbannonser, och det är diffusa blockeringar som måste slopas bort. DET ÄR ATTITYD.
Vem som helst ska kunna få söka den tjänsten: det kvittar om man är hörande eller döv.
Barnplantorna har ingen någon teckenspråkskämpe som döv som sitter i deras verksamhet, dom jobbar i grunden för en målgrupp med tekniska hjälpmedel och utveckling. Dom vill ha folk som jobbar i verksamheten ska vara gemensamt målsiktade på grunderna av verksamhetsiden: att kunna höra, tala och använda rösten.
Arbetsmarknaden:
Vi behöver inte heller ha fler och fler de hörande som jobbar på teckenspråksmiljön? Det blir bara orättvist och dubbelmoraliskt eftersom jag har hört en del döva som jobbar på arbetsplatser, de ensamma döva anställda, känner sig ensamma i utanförskap bland de hörande arbetskollegor till t.ex missar få lika mycket av information.
När arbetsgivaren vill anställa eller behöva flera personal av olika anställningsformer, och det händer väldigt sällan, nästan aldrig att de inte ofta tänker på eller tar in de flera döva? Varför inte fler döva anställda då?
Nej ofta brukar det bli " en negativ eller osäker motvändning " och det bara som räcker eller känns bäst med en döv anställd: Varför räcker det? Det går väl att ha 5 döva anställda på t.ex en klädbutik? Det går också väl att ha 4 döva anställda på en Stor mathandelsbutik? Det går väl att ha 2 döva anställda på ett vanligt badhus?
Eller 3 anställda döva på ett hotell?
Men varför anställer inte SPSM någon döv som kan jobba med dom? När det har alltid behövts med det, och det finns en del väldigt bra och utbildade de döva som kan jobba med det inom SPSM: speciellt nu när det sammanhänger till dövas skolor. Jag vet inte om SPSM någonsin har haft döva anställda personal som jobbar inom myndigheten?
Visst ska Barnplantorna inte behöva ha en döv person till t.ex teckenspråkskämpe eller som stödjar till verksamhetsiden i deras organisation. Men SPSM: vilket utformar det till den frågan: Varför inte några döva anställda får rätt till en högre position hos dom: i princip sett är det teckenspråksmiljö hos SPSM ska egentligen vara i den grunden?
Jag tror på en ny revolution som behövs inom SDR, Sveriges Dövas Riksförbund: betyder en styrelse med nya påtändningar, eldsjälar och de som verkligen vill: satsa på det som förändras, och behövs, och synas mer.
SDR har inte varit pigga på sistone, och jag tycker att SDR är något diffust svårhänt, och jag tror inte på diplompati, det känns som att SDR inte lever upp till deras självmanta förväntningar till det dom kan ge för oss och svenska samhälle.
SDR måste återupplivas, som återföds av nya rebeller: behöver inte betyda dåliga rebeller, det måste finnas en balans i styrelsen tror jag: en styrelsemedlem har hoppat av på grund av dåligt rollspel mellan ordföranden och honom. Om det händer att flera av styrelsemedlemmar hoppar av: vad händer?
Det oroar mig: på grund av vems ansvar ligger på det att SDR ska fungera: ett utopi för dövas framtid och teckenspråkskamp?
Jag förstår: det krävs också av arbete och tid men jag tror på en riktigt bra arbetsgrupp med stenkoll, och vilja med alla styrelsemedlemmar: som får lika stöd, och delat ansvar på arbeten funkar det.
Men så länge, som döv och när man har fått uppdrag att sitta i styrelsen, som styrelsemedlem: skyldig till att utföra plikter och målsiktade uppgifter: för medlemmars förtroende av förhoppningar och förväntningar.
Jag tror inte längre på medlemmar: dom är undergivna och underlägsna. Många medlemmar är vilsenledda och förvirrade. Dom bryr inte om det vad dom vill se förändringar: dom litar allt för mycket på SDR och vissa starka dövprofiler: som kan göra något för svenska samhälle.
Jag vet inte varför, dom har kanske förlorat förtroende och hopp för framtidsförändringar. Eller beror det på föreningar i hela Sverige. Jag har sett och mött många unga de: bryr inte sig om det, eftersom vi har det så bra, och vi har ju det bra säger dom. Dom är döva, vet dom och det är ok för dom, men dom tycker att det är inte dom som ska göra åt den saken. Men alla som är döva måste göra något.
SDR: ska alltid understyras av de döva styreslemedlemmar och döva tjänstemän. PUNKT OCH SLUT.
- Vi kan inte ha de hörande som sitter i SDR: Sveriges Dövas Riksförbund. Vissa undantag kan vi gå med på: men de hörande får vara någon som verkligen brinner för de dövas rättigheter, frihet och erkännadets kamp till teckenspråk: som håller i liv och det ligger på de hörandes ansvar också: lojalitet till oss.
En av flera exemplar:
Attitydproblem, kunskap och förnuft bland de hörande? Jag vet, teckenspråk har blivit och är mycket populärt för många som vill lära sig teckenspråk: och det förstärks med teckenspråket som står i en del av språkkulturen på en viktig början för de hörande som känner till teckenspråk och hädanefter känner dom till dövas historia och kultur men det är problemet är det att det är inte alla som får chans och känna till det.
Dom lär sig på grund av att kunna kommunicera med oss, eller om dom vill bli teckentolkar, eller teckenspråkskunniga anställda: men dom bör inte ta t.ex ta ifrån våra jobb på teckenspråksmiljön till t.ex eftersom det alltid är " ett paradis för de som anställs " skulle kunna höras och tala, men att använda teckenspråk är en meriterande fördel.
Det som har hänt: skrivs i olika jobbannonser: att dom söker någon som använder teckenspråk men ska kunna höra och tala: det här skriker varning! Det är inte bara första gången det händer, jag har sett flera av jobbannonser, och det är diffusa blockeringar som måste slopas bort. DET ÄR ATTITYD.
Vem som helst ska kunna få söka den tjänsten: det kvittar om man är hörande eller döv.
Barnplantorna har ingen någon teckenspråkskämpe som döv som sitter i deras verksamhet, dom jobbar i grunden för en målgrupp med tekniska hjälpmedel och utveckling. Dom vill ha folk som jobbar i verksamheten ska vara gemensamt målsiktade på grunderna av verksamhetsiden: att kunna höra, tala och använda rösten.
Arbetsmarknaden:
Vi behöver inte heller ha fler och fler de hörande som jobbar på teckenspråksmiljön? Det blir bara orättvist och dubbelmoraliskt eftersom jag har hört en del döva som jobbar på arbetsplatser, de ensamma döva anställda, känner sig ensamma i utanförskap bland de hörande arbetskollegor till t.ex missar få lika mycket av information.
- Dom upplever ofta att de andra bryr inte om teckenspråk, eller brukar det vara alltid den döve anställda som får anstränga sig ännu mer för att få smälta in inom sociala sammanhang på arbetplatsen, bär det oftare på personens ansvar att se till att man överlever.
När arbetsgivaren vill anställa eller behöva flera personal av olika anställningsformer, och det händer väldigt sällan, nästan aldrig att de inte ofta tänker på eller tar in de flera döva? Varför inte fler döva anställda då?
Nej ofta brukar det bli " en negativ eller osäker motvändning " och det bara som räcker eller känns bäst med en döv anställd: Varför räcker det? Det går väl att ha 5 döva anställda på t.ex en klädbutik? Det går också väl att ha 4 döva anställda på en Stor mathandelsbutik? Det går väl att ha 2 döva anställda på ett vanligt badhus?
Eller 3 anställda döva på ett hotell?
Men varför anställer inte SPSM någon döv som kan jobba med dom? När det har alltid behövts med det, och det finns en del väldigt bra och utbildade de döva som kan jobba med det inom SPSM: speciellt nu när det sammanhänger till dövas skolor. Jag vet inte om SPSM någonsin har haft döva anställda personal som jobbar inom myndigheten?
- Det känns tråkigt: att inte ha fått höra, och sett att någon döv anställd jobbar på SPSM: det är väldigt en viktig höjdarpunkt att de döva ska synas mer i SPSM med tanken på att SPSM är en otroligt viktig portal inom myndigheter som ligger närmare till politiken, staten och olika organinsationer för teckenspråksframtid, skolfrågor för de döva barn och ungdomar:
Visst ska Barnplantorna inte behöva ha en döv person till t.ex teckenspråkskämpe eller som stödjar till verksamhetsiden i deras organisation. Men SPSM: vilket utformar det till den frågan: Varför inte några döva anställda får rätt till en högre position hos dom: i princip sett är det teckenspråksmiljö hos SPSM ska egentligen vara i den grunden?
Alvan, som döv deltagare, tack
Alvan, tack att du överraskade mig med ett personligt sms, jag fick och till ett annat mobilnummer, jag läste igårkväll då jag kom hem från Örebro.
Jag visste inte att ni genomläste mina inlägg: och att jag förstod att du blev nyfiken eftersom du blev nämnd i ett par textade inlägg.
Att du blev glad för det jag skrev om den omständigheten som du har varit med och genomgått på barnlägret på ett tvprogram. Jag bryr mig om den rättvisans kamp: teckenspråk för alla för en, och en för alla: för din grundterm är din rättighet till att använda teckenspråk.
Den tumregeln funkade inte på barnlägret och det är jag ledsen för.
Varför skulle Alvan behöva egentligen åka hem nu när det egetligen borde vara dem som inte ens använde teckenspråk skulle vara de skyldiga istället som fick åka hem, och avta sina bestraffningar istället för att inte ha respekt den tumregeln, som programledaren har förtytt på ett gruppmöte: använd teckenspråk. Alla för en och en för alla.
Det är min åklagardom: i försvaren för Alvans rätt till att vara döv, och utan tal. Teckenspråk är bara ett underlydnat språk: respektera det. Hon hade egentligen rätt till att få trivas och vara kvar på barnlägret som en döv deltagare: den rätten till frihet att använda teckenspråk.
De andra som inte visar lydnad och respekt för teckenspråk: får åka hem och inte få fortsätta vara med på barnlägret.
Jag visste inte att ni genomläste mina inlägg: och att jag förstod att du blev nyfiken eftersom du blev nämnd i ett par textade inlägg.
Att du blev glad för det jag skrev om den omständigheten som du har varit med och genomgått på barnlägret på ett tvprogram. Jag bryr mig om den rättvisans kamp: teckenspråk för alla för en, och en för alla: för din grundterm är din rättighet till att använda teckenspråk.
Den tumregeln funkade inte på barnlägret och det är jag ledsen för.
Varför skulle Alvan behöva egentligen åka hem nu när det egetligen borde vara dem som inte ens använde teckenspråk skulle vara de skyldiga istället som fick åka hem, och avta sina bestraffningar istället för att inte ha respekt den tumregeln, som programledaren har förtytt på ett gruppmöte: använd teckenspråk. Alla för en och en för alla.
Det är min åklagardom: i försvaren för Alvans rätt till att vara döv, och utan tal. Teckenspråk är bara ett underlydnat språk: respektera det. Hon hade egentligen rätt till att få trivas och vara kvar på barnlägret som en döv deltagare: den rätten till frihet att använda teckenspråk.
De andra som inte visar lydnad och respekt för teckenspråk: får åka hem och inte få fortsätta vara med på barnlägret.
Ja, du är ändå fortfarande döv
Jag hänvisar dig till tvlänken:
http://svtplay.se/v/2274027/hej_kompis_/del_12_av_14?cb,,1,f,-1/pb,a1364150,1,f,-1/pl,v,,2274027/sb,p102736,1,f,-1
HEJ KOMPIS: 12 del av 14 del.
Vad som har hänt? Ni kommer ihåg mitt tidigare inlägg: Du är fortfarande döv med rubriksämnet, skrev jag om teckenspråk och Alvan.
Hon har bestämt sig: för att åka hem och inte fortsätta delta med på Barnlägret med de andra döva: deras gemensamma term: dövhet och en gemensam grund: använda teckenspråk.
Tidigare har programledaren, Joel försökt förklarat för hela gruppen att använda teckenspråket på platsen. Men tyvärr verkade inte det funka till slut. Alvan kände sig ensam, och utanför. Visst fick hon stimuleras lite med pojkarna som var snälla och använde teckenspråk.
Det var inte konstigt, att hon blev besviken på sina förhoppningar som inte besvarades hennes förväntningar av barnlägret. Hon saknade sin mamma och pappa, var den naturliga reaktionen till att börja sakna familjen, på grund av känslan för ensamhet och utanförskap.
Hon skulle nog ha aldrig åkt hem om det var fulländat med teckenspråk på barnlägret, hon skulle ha funnit dövas kodexer, likheter med alla deltagare: och inskaffat nya kompisar.
Det drog in med kraftiga suckerstönar, och det gjorde ont att se: att en döv deltagare kände inte ens sig hemma på ett härligt sommarläger, och inte kunna få fullfölja sin vistelse på lägret, bara för att det brast på stora fanders kommunikations blockeringar.
Hon som döv som de andra döva, ändå kände inte sig hemma med dom, och det gjorde mig nästan arg. Det kändes bara orättvist att behöva få se henne åka hem, på grund av att inte det löste sig.
Hennes mormor hämtade henne på barnlägret: trygghetens kramar.
Källa: SVT PLAY HEJ KOMPIS
De andra barnen: som fortfarande är ändå döva, jag kallar dom för de anpassade döva: under till de hörandes pekfingren. Det är fortfarande fel: att någon deltagare som är döv, och åker hem på grund av brist på teckenspråk, trots att det är ett barnläger på teckenspråksmiljö: den tumregeln.
Det är bra, att hon kände efter sin magkänsla och vilja: att åka hem, för visa tecken på motvändningar. Men det här löser ingenting på problemet, något åt det här måste göras.
Ja. Du är fortfarande ändå döv: använd teckenspråk?
Betona, använd teckenspråk: dövhet och teckenspråk hör ihop.
Det enklaste svaret är det här: jag vill inte förbanna de anpassade döva, men dom är bara rena självmordsoffren för Barnplantornas ram med mallar: stimulans med tal, ljud och röst är främst viktigt för de döva som bär på CI.
Barnplantorna vinner förtroende, kärlek, pengar och marknadsföring, möjligheter och förutsättningar. I rummet med alla oroliga och fundersamma föräldrar som får döva barn, och följer ramen: man ska kunna bara tala och höra, det går och det går absolut, trots att man är döv. Tro på den metoden, tålamod och tid handlar om det. De understyrda och anpassade döva ska kunna höra, tala och använda röst.
http://svtplay.se/v/2274027/hej_kompis_/del_12_av_14?cb,,1,f,-1/pb,a1364150,1,f,-1/pl,v,,2274027/sb,p102736,1,f,-1
HEJ KOMPIS: 12 del av 14 del.
Vad som har hänt? Ni kommer ihåg mitt tidigare inlägg: Du är fortfarande döv med rubriksämnet, skrev jag om teckenspråk och Alvan.
Hon har bestämt sig: för att åka hem och inte fortsätta delta med på Barnlägret med de andra döva: deras gemensamma term: dövhet och en gemensam grund: använda teckenspråk.
Tidigare har programledaren, Joel försökt förklarat för hela gruppen att använda teckenspråket på platsen. Men tyvärr verkade inte det funka till slut. Alvan kände sig ensam, och utanför. Visst fick hon stimuleras lite med pojkarna som var snälla och använde teckenspråk.
Det var inte konstigt, att hon blev besviken på sina förhoppningar som inte besvarades hennes förväntningar av barnlägret. Hon saknade sin mamma och pappa, var den naturliga reaktionen till att börja sakna familjen, på grund av känslan för ensamhet och utanförskap.
Hon skulle nog ha aldrig åkt hem om det var fulländat med teckenspråk på barnlägret, hon skulle ha funnit dövas kodexer, likheter med alla deltagare: och inskaffat nya kompisar.
Det drog in med kraftiga suckerstönar, och det gjorde ont att se: att en döv deltagare kände inte ens sig hemma på ett härligt sommarläger, och inte kunna få fullfölja sin vistelse på lägret, bara för att det brast på stora fanders kommunikations blockeringar.
Hon som döv som de andra döva, ändå kände inte sig hemma med dom, och det gjorde mig nästan arg. Det kändes bara orättvist att behöva få se henne åka hem, på grund av att inte det löste sig.
Hennes mormor hämtade henne på barnlägret: trygghetens kramar.
Källa: SVT PLAY HEJ KOMPIS
De andra barnen: som fortfarande är ändå döva, jag kallar dom för de anpassade döva: under till de hörandes pekfingren. Det är fortfarande fel: att någon deltagare som är döv, och åker hem på grund av brist på teckenspråk, trots att det är ett barnläger på teckenspråksmiljö: den tumregeln.
Det är bra, att hon kände efter sin magkänsla och vilja: att åka hem, för visa tecken på motvändningar. Men det här löser ingenting på problemet, något åt det här måste göras.
Ja. Du är fortfarande ändå döv: använd teckenspråk?
Betona, använd teckenspråk: dövhet och teckenspråk hör ihop.
Det enklaste svaret är det här: jag vill inte förbanna de anpassade döva, men dom är bara rena självmordsoffren för Barnplantornas ram med mallar: stimulans med tal, ljud och röst är främst viktigt för de döva som bär på CI.
Barnplantorna vinner förtroende, kärlek, pengar och marknadsföring, möjligheter och förutsättningar. I rummet med alla oroliga och fundersamma föräldrar som får döva barn, och följer ramen: man ska kunna bara tala och höra, det går och det går absolut, trots att man är döv. Tro på den metoden, tålamod och tid handlar om det. De understyrda och anpassade döva ska kunna höra, tala och använda röst.
De dövas rebellist
Här kan vi se honom som ung på 1978: han var med på en intervju, länka dig dit och se på videoinslaget.
Lars-Åke Wikström.
http://www.deaftv.dk/forside/video-sogning?visvideo=1&video_id=139
Han talade om de dövas rättigheter, frihet och hur det skulle påverkas i samhälle för de dövas rättigheter och värderingar. Mycket vilja bakom honom, den stolta rebellen till teckenspråkskämpen för det erkännande teckenspråket på 1981 i Sverige.
De dövas legend: någon människa som vi lär aldrig komma att glömma. Han och hans karismatiska retoriken lyckades göra några viktiga insatser. Jag kommer ihåg honom på en av föreläsningar: då vi hade Deaf Hood som föresläsningens huvudämne i Örebro.
Han tog sin fart in på tal om Dövmedvetande och hans erfarenheter, och allt vi fick resa med i hans historia: publiken lyssnade men då kom han med en fundering: som väckte mig flera frågor och tankar.
Han saknade dagens unga rebeller: så kallade rebeller, som vågar göra invändningar, kämpa och utöka möjligheter och lösa alla bakomliggande problem för de dövas rättigheter, teckenspråk, dövas kultur bl.a Han ville se en ny stark styrka med några rebeller, som föder fram nya lösningar och skapa en bra väg för rätten, för svenska samhälle. Teckenspråk är något man ska alltid kämpa för.
Då förstod jag: att jag verkligen är en infödd rebell, det kanske är en livets uppgift som är menat för mig, men det problemet är det att jag känner mig ibland ensam, och det finns några väldigt bra dövaktivister som jag tror på. Det är samtidigt ett annat problem: de döva som själva vågar inte göra motstridiga vändningar, och inte tror på aggressiva förändringar. Det går ibland inte att önska sig fram, och be om: böna om. Ibland måste man förstå: att det går bara att begära, och förändras med starka argumenter. Be om att få respekt, och se till att dom får väcka upp till livet.
Låt dom inte knuffa oss längre bakåt, längre bakåt till tystnadens vänterum: där vi bara irrar runt och lever i demokratins tystnad, och tror att allt är bara bra, vi har det ju bra? Vi är ju i demokratins händernas trygghet. Vi har det bra.
Nej vi har bara det bra, men vi har inte det bra som så kallat är det rätta bra till att vi döva vet bättre om oss själva, till det vi vill och sträva ute efter till för att få svenska samhälle förstå och lösa problem i samarbete med oss. Vi är döva, och dom måste få känna lite igen på de dövas makt.
Utbildning, skolor, arbetsmarknaden och tillgänglighetsfrågor, och attitydsproblem bland de hörande, och Barnplantornas relation och attityd till teckenspråk?
Det jag som blev till idag: är att vara döv, och jag är döv sen jag var väldigt liten.
En livets uppgift, att säga till Sverige, svenska folk och samhällets norm: att vara hörande kanske är det bara enda rätt men jag har rätt att förändra dig och din attityd: att förstå.
Jag är dövmedveten. Jag blev döv men det känns inte som att jag är döv, för jag ser inga hinder med att inte ha hörseln, därför förstår jag inte den hetsen runt om att lära upp barn med tal och hörselstimulans som att få längta till en biljett till paradisets död som belönade, och de goda människor?
Ett medicinskt fel bara kanske men det finns lösning, som att använda teckenspråk som inte absolut är fel. Som sagt är det ett språk med händer. Språket har grammatiska meningsuppbyggnader på teckenspråk.
Hörsel-tal hör ihop med ljud och röst. Dövhet-teckenspråk hör ihop med visuellism.
Det är alltid frivilligt: att lära sig tala som döv, som för de hörande som lär sig teckenspråk. Rättvisa: människan väljer, aldrig anpassa till de andra som anses bättre i den mänskliga normen.
Varför är det alltid ständigt så viktigt: att stimulera ett dövt barn med hörsel, tal och använda röst och förstå ljud och alla toner? Nu när det aldrig är tvärtomt för ett hörande barn istället, som stimuleras med teckenspråk utan ljud, röst och använda hörproppar, och visualisera istället?
Lars-Åke Wikström.
http://www.deaftv.dk/forside/video-sogning?visvideo=1&video_id=139
Han talade om de dövas rättigheter, frihet och hur det skulle påverkas i samhälle för de dövas rättigheter och värderingar. Mycket vilja bakom honom, den stolta rebellen till teckenspråkskämpen för det erkännande teckenspråket på 1981 i Sverige.
De dövas legend: någon människa som vi lär aldrig komma att glömma. Han och hans karismatiska retoriken lyckades göra några viktiga insatser. Jag kommer ihåg honom på en av föreläsningar: då vi hade Deaf Hood som föresläsningens huvudämne i Örebro.
Han tog sin fart in på tal om Dövmedvetande och hans erfarenheter, och allt vi fick resa med i hans historia: publiken lyssnade men då kom han med en fundering: som väckte mig flera frågor och tankar.
Han saknade dagens unga rebeller: så kallade rebeller, som vågar göra invändningar, kämpa och utöka möjligheter och lösa alla bakomliggande problem för de dövas rättigheter, teckenspråk, dövas kultur bl.a Han ville se en ny stark styrka med några rebeller, som föder fram nya lösningar och skapa en bra väg för rätten, för svenska samhälle. Teckenspråk är något man ska alltid kämpa för.
Då förstod jag: att jag verkligen är en infödd rebell, det kanske är en livets uppgift som är menat för mig, men det problemet är det att jag känner mig ibland ensam, och det finns några väldigt bra dövaktivister som jag tror på. Det är samtidigt ett annat problem: de döva som själva vågar inte göra motstridiga vändningar, och inte tror på aggressiva förändringar. Det går ibland inte att önska sig fram, och be om: böna om. Ibland måste man förstå: att det går bara att begära, och förändras med starka argumenter. Be om att få respekt, och se till att dom får väcka upp till livet.
Låt dom inte knuffa oss längre bakåt, längre bakåt till tystnadens vänterum: där vi bara irrar runt och lever i demokratins tystnad, och tror att allt är bara bra, vi har det ju bra? Vi är ju i demokratins händernas trygghet. Vi har det bra.
Nej vi har bara det bra, men vi har inte det bra som så kallat är det rätta bra till att vi döva vet bättre om oss själva, till det vi vill och sträva ute efter till för att få svenska samhälle förstå och lösa problem i samarbete med oss. Vi är döva, och dom måste få känna lite igen på de dövas makt.
Utbildning, skolor, arbetsmarknaden och tillgänglighetsfrågor, och attitydsproblem bland de hörande, och Barnplantornas relation och attityd till teckenspråk?
Det jag som blev till idag: är att vara döv, och jag är döv sen jag var väldigt liten.
En livets uppgift, att säga till Sverige, svenska folk och samhällets norm: att vara hörande kanske är det bara enda rätt men jag har rätt att förändra dig och din attityd: att förstå.
Jag är dövmedveten. Jag blev döv men det känns inte som att jag är döv, för jag ser inga hinder med att inte ha hörseln, därför förstår jag inte den hetsen runt om att lära upp barn med tal och hörselstimulans som att få längta till en biljett till paradisets död som belönade, och de goda människor?
Ett medicinskt fel bara kanske men det finns lösning, som att använda teckenspråk som inte absolut är fel. Som sagt är det ett språk med händer. Språket har grammatiska meningsuppbyggnader på teckenspråk.
Hörsel-tal hör ihop med ljud och röst. Dövhet-teckenspråk hör ihop med visuellism.
Det är alltid frivilligt: att lära sig tala som döv, som för de hörande som lär sig teckenspråk. Rättvisa: människan väljer, aldrig anpassa till de andra som anses bättre i den mänskliga normen.
Varför är det alltid ständigt så viktigt: att stimulera ett dövt barn med hörsel, tal och använda röst och förstå ljud och alla toner? Nu när det aldrig är tvärtomt för ett hörande barn istället, som stimuleras med teckenspråk utan ljud, röst och använda hörproppar, och visualisera istället?
Sofie och hon
Ytligheter AB är tillbaka: som sagt älskar jag fåfänga, och finna det som är vackert hos varje människa, alla människor har sina intressanta och fascinerade utseenden: det intalar varje människas utseende till en personlighet och utstrålning. Båda som vackert och fult.
Sofie och hon: visst ser man vissa dragningar och likheter i henne: hon den världskända skönheten med en briljant klass över sig. Det känns lite Sofie i hennes anda. Jag skulle vilja ta ett photowallphoto på henne med mycket sotade och markerade ögon, och mycket volume i hårets upplyft, blont av blandade blonda nyanser.
Double look.
Sofie Hedlund.
Sofie och hon: visst ser man vissa dragningar och likheter i henne: hon den världskända skönheten med en briljant klass över sig. Det känns lite Sofie i hennes anda. Jag skulle vilja ta ett photowallphoto på henne med mycket sotade och markerade ögon, och mycket volume i hårets upplyft, blont av blandade blonda nyanser.
Double look.
Sofie Hedlund.
Du är ändå döv
http://svtplay.se/v/2265523/hej_kompis_/del_9_av_14
Inslag av avsnitten såg vi igår av en slump: HEJ KOMPIS hemma hos Charlotta, och då gjorde det mig ledsen av att se dövheten begränsas på barnlägret.
Det förvånade mig: att nästan alla barn som deltog på barnlägret var mer eller mindre döva: begränsades med teckenspråk, trots den tjejen: Alvan som var döv och fulländade med teckenspråk, kände sig ensam och utanför på barnlägret trots teckenspråk och tal inblandades, men ändå saknades den kodexen mellan dövas likheter med teckenspråk. Hon kände sig utanför och besviken: allt var så tråkigt, och ingen använde teckenspråk, de andra döva barn talade med varandra: men snälla!
Dom är döva, och ska använda teckenspråk, och Joel som programledaren hade ett litet gruppmöte med alla deltagare och försökte få dom att följa en tumregel: använda teckenspråk på barnlägret, på platsen så alla skulle förstå varandra.
Men den attityden idag som finns hos de döva barn: skrämmer mig. Att tal och hörsel är en del av viktiga innebörd av livets status för att vara människa, men teckenspråk kommer i första hand hos alla döva barn.
Alvan: hennes attityd kändes aggressivt och nedlåtande mot andra deltagare: hon verkade känna en viss blockering från andras närvaro, trots dom har en gemensam term: dövhet och döva likheter, men Alvan är ett bevis på en vilja av naturens gång.
Bara att få vara döv, och använda teckenspråk: sa hon med en tuff ton att hon inte behövde lova för att använda teckenspråk för att hon inte ens talar. Det var dom andra som skulle hålla sina löften, att använda teckenspråk.
Men andra barn som " stammade i teckenspråk " av en känsla: fattigt innehåll av teckenspråksflödet, begränsat och enkla teckenspråksmeningsuppbyggnader med tanken på deras åldrar, dom kanske talar egentligen mer än det visas i alla tvavsnitter.
Beblanda inte teckenspråk ihop med tal: det blir bara fel.
Teckenspråk är ett eget språk: mycket mer än så, lär man sig teckenspråk på grund av dövhet ska man ha fulländat teckenspråk, och tal går det att använda: men beblanda aldrig ihop teckenspråk och tal, tal förstör teckenspråk, och det blir bara för mycket av svenska i teckenspråk.
Var bara döv, och du är ändå döv. Respektera teckenspråk.
Dövas likheter med kodex: respektera det.
Tal och hörsel: hör ihop
Teckenspråk och dövhet: hör ihop
Hörselskada med olika grader: beror på den individen som klarar mest av tal, och hörsel men teckenspråk föregår, blir man hörselskadad med begränsat teckenspråk för man talar mycket bra är en annan sak, men är man döv ändå använder tal begränsas tal ändå, och själen i teckenspråk förstörs.
Inslag av avsnitten såg vi igår av en slump: HEJ KOMPIS hemma hos Charlotta, och då gjorde det mig ledsen av att se dövheten begränsas på barnlägret.
Det förvånade mig: att nästan alla barn som deltog på barnlägret var mer eller mindre döva: begränsades med teckenspråk, trots den tjejen: Alvan som var döv och fulländade med teckenspråk, kände sig ensam och utanför på barnlägret trots teckenspråk och tal inblandades, men ändå saknades den kodexen mellan dövas likheter med teckenspråk. Hon kände sig utanför och besviken: allt var så tråkigt, och ingen använde teckenspråk, de andra döva barn talade med varandra: men snälla!
Dom är döva, och ska använda teckenspråk, och Joel som programledaren hade ett litet gruppmöte med alla deltagare och försökte få dom att följa en tumregel: använda teckenspråk på barnlägret, på platsen så alla skulle förstå varandra.
Men den attityden idag som finns hos de döva barn: skrämmer mig. Att tal och hörsel är en del av viktiga innebörd av livets status för att vara människa, men teckenspråk kommer i första hand hos alla döva barn.
Alvan: hennes attityd kändes aggressivt och nedlåtande mot andra deltagare: hon verkade känna en viss blockering från andras närvaro, trots dom har en gemensam term: dövhet och döva likheter, men Alvan är ett bevis på en vilja av naturens gång.
Bara att få vara döv, och använda teckenspråk: sa hon med en tuff ton att hon inte behövde lova för att använda teckenspråk för att hon inte ens talar. Det var dom andra som skulle hålla sina löften, att använda teckenspråk.
Men andra barn som " stammade i teckenspråk " av en känsla: fattigt innehåll av teckenspråksflödet, begränsat och enkla teckenspråksmeningsuppbyggnader med tanken på deras åldrar, dom kanske talar egentligen mer än det visas i alla tvavsnitter.
Beblanda inte teckenspråk ihop med tal: det blir bara fel.
Teckenspråk är ett eget språk: mycket mer än så, lär man sig teckenspråk på grund av dövhet ska man ha fulländat teckenspråk, och tal går det att använda: men beblanda aldrig ihop teckenspråk och tal, tal förstör teckenspråk, och det blir bara för mycket av svenska i teckenspråk.
Var bara döv, och du är ändå döv. Respektera teckenspråk.
Dövas likheter med kodex: respektera det.
Tal och hörsel: hör ihop
Teckenspråk och dövhet: hör ihop
Hörselskada med olika grader: beror på den individen som klarar mest av tal, och hörsel men teckenspråk föregår, blir man hörselskadad med begränsat teckenspråk för man talar mycket bra är en annan sak, men är man döv ändå använder tal begränsas tal ändå, och själen i teckenspråk förstörs.
Kock på Södermalm
Alterego:
Att berätta lite om hur jag mår och hur jag har haft min tid som kandidat till Cambridge kur för andra gången, och med i min skräck var jag rädd om jag har gått upp i vikt efter jag har inte druckit Cambridge eller ätit måltidsersättningar på sistone, men det svarade mig samma vikt på vågen.
Jag ska börja ta igen av tiden på bantingskur, och i Hornstull finns det huvudkontoret med inköp och butik för Cambridge, dit ska jag nästa vecka och börja kämpa mot för att ta bort fläsk och fett med ytterligare 10 kg till, jag ska vara färdigbantad när April 2011 närmar mig, då har jag haft ett år på mig, med sakta tempo, och vinden har kantrat min vilja mot motvilja, men jag ger inte upp. Jag känner fortfarande en stabil mental förmåga: att tänka och vinna målet. Spännande att se mig själv efter kroppen tog bort 10 kg till.
Tillbaka till bloggrubriken:
Mot Södermalm idag på dagen, ska jag vara någons kock i ett kök och tillaga mat inför deras kalas idag, och testa min spänning med en ny kreativ maträtt blir Tapas-Kycklingpaj. Något annorlunda, och spanskt, vilket brukar inte det vara vanligt med Tapas-matpajer.
Vaken nu i morse på en bra sida, efter ha varit med tystnadens kompis igårkväll bestämde jag vara hemma för mig själv framför ett par filmer, och varma tekoppar. Jag kände inte stor lust för att gå på SPA-tjejkväll igår, lät väldigt mysigt men jag skulle vara ett fel sällskap för dom, och jag blev lockad av Mias inbjudna fråga: om att följa med på en fribiljett till Kulturrebellfest som motsvarade Nobelfest på Södra Teatern, men jag kände inte heller för det.
Hemmet och tystnaden: mina kompisar.
Det gjorde mig pigg nu på morgonen: betyder frukost, och kaffe. Ni andra vet på vilka andra sätt: att nå mig mot eftermiddagkväll.
Att berätta lite om hur jag mår och hur jag har haft min tid som kandidat till Cambridge kur för andra gången, och med i min skräck var jag rädd om jag har gått upp i vikt efter jag har inte druckit Cambridge eller ätit måltidsersättningar på sistone, men det svarade mig samma vikt på vågen.
Jag ska börja ta igen av tiden på bantingskur, och i Hornstull finns det huvudkontoret med inköp och butik för Cambridge, dit ska jag nästa vecka och börja kämpa mot för att ta bort fläsk och fett med ytterligare 10 kg till, jag ska vara färdigbantad när April 2011 närmar mig, då har jag haft ett år på mig, med sakta tempo, och vinden har kantrat min vilja mot motvilja, men jag ger inte upp. Jag känner fortfarande en stabil mental förmåga: att tänka och vinna målet. Spännande att se mig själv efter kroppen tog bort 10 kg till.
Tillbaka till bloggrubriken:
Mot Södermalm idag på dagen, ska jag vara någons kock i ett kök och tillaga mat inför deras kalas idag, och testa min spänning med en ny kreativ maträtt blir Tapas-Kycklingpaj. Något annorlunda, och spanskt, vilket brukar inte det vara vanligt med Tapas-matpajer.
Vaken nu i morse på en bra sida, efter ha varit med tystnadens kompis igårkväll bestämde jag vara hemma för mig själv framför ett par filmer, och varma tekoppar. Jag kände inte stor lust för att gå på SPA-tjejkväll igår, lät väldigt mysigt men jag skulle vara ett fel sällskap för dom, och jag blev lockad av Mias inbjudna fråga: om att följa med på en fribiljett till Kulturrebellfest som motsvarade Nobelfest på Södra Teatern, men jag kände inte heller för det.
Hemmet och tystnaden: mina kompisar.
Det gjorde mig pigg nu på morgonen: betyder frukost, och kaffe. Ni andra vet på vilka andra sätt: att nå mig mot eftermiddagkväll.
Hata Chloe?
http://chloeschuterman.chic.se/
En briljant skönhet!
Huvudnyhet:
En populär fascination med den hetsen runt om henne:
Hatet runt om hennes ålder har väckt reaktioner till liv och skräck: en bloggskribent med mode i blodet som tycker om att piffa upp sig, lägga in bilder på sig själv, och skriva i vältal och av prestige bakom hennes nyfödda utmärkelse om ytligheter, mode och livet, och hennes naturliga attityd i relationen till bloggsfären.
Jag bryr inte mig om det, jag är duktig. Jag är bäst och är snygg. OK: jag är bara 12 år gammal, men jag är ett bevis på en ny generation av sociala medier har gett bra effekter av ett bloggfenomen, jag är känd har det väckt negativa reaktioner runt svenska folk. Det är fel, och allt som påstås negativt över hennes blogg och hennes uppfostran, attityd och relation till mamma.
Jag älskar hennes sätt att armboosta: armen vänduppåt, precis som jag.
Många barn har bloggar och är medlemmar på Facebook: varför reagera överhuvudtaget? Bara för att hon råkar bara ha mer pengar, mer skönhet och mer klass över sig på grund av PR och hennes bakgrund: hon har mamman och pappan som sysslar med butiksföretag i stan i Stockholm.
Hon har gjort modellreklamkampanj för Cubus: en början på modellkarriären.
Jag läste igenom många reaktioner till livets hat och hets runt om henne, men om jag hade en dotter som henne skulle jag ha uppmuntrat henne till det, men skulle ändå lära ut henne till vilka gränser det finns på nätet. Jag låter henne att se ut så där, och låta henne få säga självkänsla och självförtroende, men jag skulle ändå försökta inleda henne till bloggens syfte, målgrupp och en mall till bloggen för att kunna uppnå större, och framgång.
Sociala medier och status av sig är otroligt viktigt: en tumregel för alla.
Chole är född till en viktig social medial profil nu för många unga flickor och arga föräldrar: hon luktar pengar, och skönhet, och vilket ökar det grön av avund för slummens föräldrars flickor, vilket gör det ibland mig lite ledsen.
Det handlar om att se istället på nya synvinklar, och inte trångsyna in i fördomar. Det finns egentligen inga åldergränser för att ha blogg, eller tycka, tänka och säga.
Att ha blogg: är också ett bra sätt att utveckla språk, skrivande och en del av sig själv: med att läsa och skriva för sig utvecklar man sig själv, bara om man lär att ha skillnader på nätet och i verklighet.
Hon blir större än de vuxna bloggkändisar.
Hennes tid är inne.
En briljant skönhet!
Huvudnyhet:
En populär fascination med den hetsen runt om henne:
Hatet runt om hennes ålder har väckt reaktioner till liv och skräck: en bloggskribent med mode i blodet som tycker om att piffa upp sig, lägga in bilder på sig själv, och skriva i vältal och av prestige bakom hennes nyfödda utmärkelse om ytligheter, mode och livet, och hennes naturliga attityd i relationen till bloggsfären.
Jag bryr inte mig om det, jag är duktig. Jag är bäst och är snygg. OK: jag är bara 12 år gammal, men jag är ett bevis på en ny generation av sociala medier har gett bra effekter av ett bloggfenomen, jag är känd har det väckt negativa reaktioner runt svenska folk. Det är fel, och allt som påstås negativt över hennes blogg och hennes uppfostran, attityd och relation till mamma.
Jag älskar hennes sätt att armboosta: armen vänduppåt, precis som jag.
Många barn har bloggar och är medlemmar på Facebook: varför reagera överhuvudtaget? Bara för att hon råkar bara ha mer pengar, mer skönhet och mer klass över sig på grund av PR och hennes bakgrund: hon har mamman och pappan som sysslar med butiksföretag i stan i Stockholm.
Hon har gjort modellreklamkampanj för Cubus: en början på modellkarriären.
Jag läste igenom många reaktioner till livets hat och hets runt om henne, men om jag hade en dotter som henne skulle jag ha uppmuntrat henne till det, men skulle ändå lära ut henne till vilka gränser det finns på nätet. Jag låter henne att se ut så där, och låta henne få säga självkänsla och självförtroende, men jag skulle ändå försökta inleda henne till bloggens syfte, målgrupp och en mall till bloggen för att kunna uppnå större, och framgång.
Sociala medier och status av sig är otroligt viktigt: en tumregel för alla.
Chole är född till en viktig social medial profil nu för många unga flickor och arga föräldrar: hon luktar pengar, och skönhet, och vilket ökar det grön av avund för slummens föräldrars flickor, vilket gör det ibland mig lite ledsen.
Det handlar om att se istället på nya synvinklar, och inte trångsyna in i fördomar. Det finns egentligen inga åldergränser för att ha blogg, eller tycka, tänka och säga.
Att ha blogg: är också ett bra sätt att utveckla språk, skrivande och en del av sig själv: med att läsa och skriva för sig utvecklar man sig själv, bara om man lär att ha skillnader på nätet och i verklighet.
Hon blir större än de vuxna bloggkändisar.
Hennes tid är inne.
Du har ditt sätt att leva
Jag har flera sätt: ett av alla sätt att leva är att skriva av livets flöde.
Och ett annat sätt: att synas att leva.
Jag är inte den typen som står i rampljuset, jag får hjärtat i skräck av publiken. Jag väcker reaktioner till livet men till någon nyttja, är viktiga regler: en tumregel för alla som skriver eller tycker.
Huvudnyhet:
Idag sa någon yngre grabb, som väckte min förvåning: vet du om att jag känner till dig, och att vi alla andra vet till vem du är, och till med min förvåning, jag som är själv döv och lever i en liten värld av döva ungdomar och vuxna blir då ibland den vanliga tendens att alla känner alla: men det finns sina gränser.
Anledning:
Jag är inte en vältalad och stark dövprofil, men kanske ett ansikte som blir lätt ihågkommet, men jag har inte vältalat namn som har gjort stora insantser för några viktiga sammanhang men jag har gjort en del mycket inom dövas förening eller samlat på erfarenheter i bakfickan, och jag vet att alla andra har också gjort en del bra för sig själva och andra.
Ändå är jag någon som alla verkar bara känna till, eller bara råka komma ihåg till trots om det finns många starka dövprofiler, pratar inte man om dem: det skrämmer mig.
Händelser:
Det är inte heller första gången någon kom fram och påminde mg om det. Barnplantornas ordförande kände till min blogg, och min text: och kände till min existens, överlämnade deras klagomål hos SDR, Sveriges Dövas Riksförbund.
Någon ung tjej kom fram och frågade om jag var den Isabel och fotomodell, och jag beklagade att jag inte var det, men jag tycker om att fota, och ta bilder, och inspireras av andra modebilder. Det har hänt att vissa har nästan trott att jag hette Askungen utanför bloggvärlden. Eller att jag hade likheter typ av Blondinbella: Isabella.
Jag får uppdrag av folk om ärlighet, då ger jag ärliga svar, eller åsikter så gott jag kan, men det blir bara allt fel till vad jag tycker eller säger får inte jag det, och alla andra får det. Jag känner mig ibland fängslad och kvävd av brist på min frihet.
Varför?:
Jag är döv, och kan känna och se dövas likheter och kodexer, men ibland kan jag genomskåda vissa som kommer fram och beter sig annorlunda framför mig: med den känslan av, ett kroppspråk som signalerar: bugande respekt och där står drottningen av Sverige: Silvas Askungen.
Eller så upplever jag ibland att vissa försöker krympa eller nedvärdera min helhetsbild av min existens: genom att låta mig stå bakom dom, låta inte mig synas för mycket eller bara isfrysa min existens till en stillbild: där blockerar värme och delaktighet. Dom låter inte mig få känna ett värde av deras självärden.
Jag vill känna dövas kodexer och likheter utan att jag behöver få kämpa för att få någon tycker om mig eller få känna sig dum hos mig eller om jag inte bara så ytlig eller lider av storvansinne. Jag har min personlighet. Jag vill inte bära på ett ytligt känt fenomen för livet ut.
Jag känner ibland att jag måste få personen slappna av. Eller kan det hända att jag har hört att vissa inte tycker direkt om mig utan någon anledning: vill ändå verkligen prata med mig men kanske inte vågar eller hittar det modet, och kanske väntar på så kallat mitt tillstånd som avgörs, men egentligen förstår inte jag ibland på dem, för jag är egentligen bekväm och enkel av mig.
Händelser:
Det händer också ibland att vissa måste göra upp sig till att duga för mig. Det händer att vissa frågar vissa: hur lär man känna mig? Hur blir man bekant och kompis med mig?
Det gör mig ibland ledsen, frusterad eller förvirrad. Människan är komplicerad. Jag har fått tidigare en stämpel på pannan: du är annorlunda, men vad gör det mig egentligen annorlunda?
Ja jag är den tänkande människan men ni brukar tänka, och fundera också? Filosofi är min styrka, men det är alltid positivt? Man säger att jag alltid är någon med argumenter eller åsikter, men alla är åsiktfångar?
Det hände även till slut att nästan alla vet att jag är inte så förtjust i att bära en klänning.
Sociala medier: digitalt och fysiskt av min helhet. En digital, hörd och fysisk tidning som muntlig och såld till er alla, och gratis nästan.
Hollywoodsdöv: Röda matta och rampljus: med kaivar, och champagne. Kamerablixtad.
Tillbaka till min verkliga fråga: Jag är bara en enkel människa med ett gott hjärta, den jag väljer att vara mig själv den jag vill vara. Jag får rampljus och jag uppskattar det men jag blir ibland vilsenledden och förvirrad utav det, vad förväntar ni av mig och vad ska jag ge er?
Vad är det som gör att jag syns ständigt, utan att jag ens har gjort något överuvudhaget?
Och ett annat sätt: att synas att leva.
Jag är inte den typen som står i rampljuset, jag får hjärtat i skräck av publiken. Jag väcker reaktioner till livet men till någon nyttja, är viktiga regler: en tumregel för alla som skriver eller tycker.
Huvudnyhet:
Idag sa någon yngre grabb, som väckte min förvåning: vet du om att jag känner till dig, och att vi alla andra vet till vem du är, och till med min förvåning, jag som är själv döv och lever i en liten värld av döva ungdomar och vuxna blir då ibland den vanliga tendens att alla känner alla: men det finns sina gränser.
Anledning:
Jag är inte en vältalad och stark dövprofil, men kanske ett ansikte som blir lätt ihågkommet, men jag har inte vältalat namn som har gjort stora insantser för några viktiga sammanhang men jag har gjort en del mycket inom dövas förening eller samlat på erfarenheter i bakfickan, och jag vet att alla andra har också gjort en del bra för sig själva och andra.
Ändå är jag någon som alla verkar bara känna till, eller bara råka komma ihåg till trots om det finns många starka dövprofiler, pratar inte man om dem: det skrämmer mig.
Händelser:
Det är inte heller första gången någon kom fram och påminde mg om det. Barnplantornas ordförande kände till min blogg, och min text: och kände till min existens, överlämnade deras klagomål hos SDR, Sveriges Dövas Riksförbund.
- Äldre folk har berömt min skrivande, blogg och min tänkande. Feedback och negativa reaktioner: bloggskrivande. Eller kom några fram: så är du Isabel eller Askungen med alla bilder, vica versa och amour.
Någon ung tjej kom fram och frågade om jag var den Isabel och fotomodell, och jag beklagade att jag inte var det, men jag tycker om att fota, och ta bilder, och inspireras av andra modebilder. Det har hänt att vissa har nästan trott att jag hette Askungen utanför bloggvärlden. Eller att jag hade likheter typ av Blondinbella: Isabella.
- Att dom vet vem jag är, och inte känner till LÅW, en gammal legend som ordförande inom SDR, eller pratar om andra dövprofiler som de andra yngre eller vuxna, eller de andra dövas favoriter som t.ex roliga fritidsledare, eller ungdomsledare, eller ungdomsföreningar, styrelsemedlemmar, eller andra dövas medlemmar, även om dom syns mer än mig inom dövas värld och andra sammanhang.
Jag får uppdrag av folk om ärlighet, då ger jag ärliga svar, eller åsikter så gott jag kan, men det blir bara allt fel till vad jag tycker eller säger får inte jag det, och alla andra får det. Jag känner mig ibland fängslad och kvävd av brist på min frihet.
- Det hände att jag i ångests beslut valde att gå med på en killkompis student som tog student, i våras och han hade VIP-rum med tur, där jag fick sitta med några jämnåriga killkompisar och en tjejkompis till mig. Men jag fick höra att alla nästan visste att: Askungen gick på studentfesten, och att man gjorde större av saken att jag gick på studentfesten, men det fanns äldre gäster därinne?
Varför?:
Jag är döv, och kan känna och se dövas likheter och kodexer, men ibland kan jag genomskåda vissa som kommer fram och beter sig annorlunda framför mig: med den känslan av, ett kroppspråk som signalerar: bugande respekt och där står drottningen av Sverige: Silvas Askungen.
Eller så upplever jag ibland att vissa försöker krympa eller nedvärdera min helhetsbild av min existens: genom att låta mig stå bakom dom, låta inte mig synas för mycket eller bara isfrysa min existens till en stillbild: där blockerar värme och delaktighet. Dom låter inte mig få känna ett värde av deras självärden.
Jag vill känna dövas kodexer och likheter utan att jag behöver få kämpa för att få någon tycker om mig eller få känna sig dum hos mig eller om jag inte bara så ytlig eller lider av storvansinne. Jag har min personlighet. Jag vill inte bära på ett ytligt känt fenomen för livet ut.
- Jag vill vara delaktig i deras olikfack: ibland känner jag mig ensam bara för att alla kommer ihåg mig, och eller känner till mig. Det händer att man ger mig ett stort leende: men stelnar till sig och anpassar sig till vad man ska säga till mig för att bara vara någon eller passar mig.
Jag känner ibland att jag måste få personen slappna av. Eller kan det hända att jag har hört att vissa inte tycker direkt om mig utan någon anledning: vill ändå verkligen prata med mig men kanske inte vågar eller hittar det modet, och kanske väntar på så kallat mitt tillstånd som avgörs, men egentligen förstår inte jag ibland på dem, för jag är egentligen bekväm och enkel av mig.
Händelser:
Det händer också ibland att vissa måste göra upp sig till att duga för mig. Det händer att vissa frågar vissa: hur lär man känna mig? Hur blir man bekant och kompis med mig?
Det gör mig ibland ledsen, frusterad eller förvirrad. Människan är komplicerad. Jag har fått tidigare en stämpel på pannan: du är annorlunda, men vad gör det mig egentligen annorlunda?
Ja jag är den tänkande människan men ni brukar tänka, och fundera också? Filosofi är min styrka, men det är alltid positivt? Man säger att jag alltid är någon med argumenter eller åsikter, men alla är åsiktfångar?
Det hände även till slut att nästan alla vet att jag är inte så förtjust i att bära en klänning.
Sociala medier: digitalt och fysiskt av min helhet. En digital, hörd och fysisk tidning som muntlig och såld till er alla, och gratis nästan.
Hollywoodsdöv: Röda matta och rampljus: med kaivar, och champagne. Kamerablixtad.
Tillbaka till min verkliga fråga: Jag är bara en enkel människa med ett gott hjärta, den jag väljer att vara mig själv den jag vill vara. Jag får rampljus och jag uppskattar det men jag blir ibland vilsenledden och förvirrad utav det, vad förväntar ni av mig och vad ska jag ge er?
Vad är det som gör att jag syns ständigt, utan att jag ens har gjort något överuvudhaget?
Soppa på Klippgatan
Igår, söndag på Klippgatan i Södermalm: Amour Vurm tillägnar Mia och Patrik som ordnade en soppkväll för inbjudna vänner, cirka 17 var vi, även tog vi också med soppskålar: att utse den vackraste skålen till vinnare, hade vi en soppskåltävling.
Varm sötpotatissoppa, glas av rött vin och vitt vin, med färsk matbröd, påfyllda ost, fetaost och smör och en rosa-gräddtårta efteråt med lite fika av varma te, satt vi runt om matbordet, sittätt och tätt.
Levande tändande ljusar som ingav värme, en hög mysfaktor i det ljumma mörkret i tystnadens sällskap. Konsten bakom att hitta harmoni: av känslan i andrummet hittar ni dit till dom på Klippgatan.
Hjärnan har gått i trans.
Höjdens mittpunkt av harmoni, energi och balans. Pulserande gästfrihet bland vännerna som kom av olika umgängeskretsar var deras vänner och vissa av varandras vänner: var det roligt att se olika ansikten i en blandad krets. Det är en tum-regel: för alla som ska kunna klara av olikheter.
Det händer inte ofta, att man har några vänner som bjuder på sådana härliga tillfälligheter: med soppkvällar, eller festliga middagar: och jag klagar på kokvrån: längtar efter ett kök med en matgrupp: där kan jag tända levande ljusar, och duka ut på mitt sätt: och inbjuda dom som vill äta, och åtnjuta av bordets närvaro. Jag älskar bara att laga, och baka, bjuda på och samhöra mig med folk jag tycker om.
Det finns fina vänner, bekanta och alla människor för någon: men många känns lata av sig, eller snåla av sig och inte dela eller bjuda på en handlingsbar gästfrihet, eller någonting annat som kan beröra om en liten sak. Jag vet inte varför, jag ser bara språk, mat och drama en del av mitt livskulturella rum som tillhör en viktig tillvaro ur mina vardagliga rutiner som avger stress, istället är det en viktig inspirationskälla för möteplats av gästfrihet, dramatic, kultur och mat, och känsloladdningar tänds på.
Ge mig ett kök snart.
Mindy var snäll, som ville ge mig en extra nyckel till hennes lägenhet: bara för att låta mig få använda hennes kök, ugn och spis, där kan jag ge en lugn tidpunkt av matlagning eller bakning, men som tacksamhetsfrihet får jag lämna några kakor åt henne att smaka på varenda gång jag lämnar köket. Känn mig hemma hos henne: är hennes gästfrihet.
Varm sötpotatissoppa, glas av rött vin och vitt vin, med färsk matbröd, påfyllda ost, fetaost och smör och en rosa-gräddtårta efteråt med lite fika av varma te, satt vi runt om matbordet, sittätt och tätt.
Levande tändande ljusar som ingav värme, en hög mysfaktor i det ljumma mörkret i tystnadens sällskap. Konsten bakom att hitta harmoni: av känslan i andrummet hittar ni dit till dom på Klippgatan.
Hjärnan har gått i trans.
Höjdens mittpunkt av harmoni, energi och balans. Pulserande gästfrihet bland vännerna som kom av olika umgängeskretsar var deras vänner och vissa av varandras vänner: var det roligt att se olika ansikten i en blandad krets. Det är en tum-regel: för alla som ska kunna klara av olikheter.
Det händer inte ofta, att man har några vänner som bjuder på sådana härliga tillfälligheter: med soppkvällar, eller festliga middagar: och jag klagar på kokvrån: längtar efter ett kök med en matgrupp: där kan jag tända levande ljusar, och duka ut på mitt sätt: och inbjuda dom som vill äta, och åtnjuta av bordets närvaro. Jag älskar bara att laga, och baka, bjuda på och samhöra mig med folk jag tycker om.
Det finns fina vänner, bekanta och alla människor för någon: men många känns lata av sig, eller snåla av sig och inte dela eller bjuda på en handlingsbar gästfrihet, eller någonting annat som kan beröra om en liten sak. Jag vet inte varför, jag ser bara språk, mat och drama en del av mitt livskulturella rum som tillhör en viktig tillvaro ur mina vardagliga rutiner som avger stress, istället är det en viktig inspirationskälla för möteplats av gästfrihet, dramatic, kultur och mat, och känsloladdningar tänds på.
Ge mig ett kök snart.
Mindy var snäll, som ville ge mig en extra nyckel till hennes lägenhet: bara för att låta mig få använda hennes kök, ugn och spis, där kan jag ge en lugn tidpunkt av matlagning eller bakning, men som tacksamhetsfrihet får jag lämna några kakor åt henne att smaka på varenda gång jag lämnar köket. Känn mig hemma hos henne: är hennes gästfrihet.
Facebook ska ha Annamaria
Isabel Engwall
Skapa en profillänk
Facebook: en rutin av min vardagliga tillvaro, men nu har jag övertygat Annika med ett ingivande medlemskap på Facebook: desto lättare att nås varandra och det ger en närmare närvaro.
Annamaria blir ett väldigt besvärligt mänskligt begrepp att övertala, övertyga och bönfalla om hennes insmygande medlemskap därborta: hon vägrar och jag vill ha med henne på Facebook, för att få henne mig närmare, och att hon kunde se och följa efter vänners rutiner, livets andrum eller statusuppdateringar och att jag kan wallogga i hennes sida när som helst, dygnet runt.
Kostnadsfritt: och har det varit en hets runt det fenomenet inom sociala medier med att vara på Facebook: men det är ett väldigt bra digitalt kontaktställe, och jag har den största utmaningen att få Annamaria gå med på ett medlemskap där.
Annika är medlem. En uppgift är löst.
Annamaria: du kan börja länka mig dit till Facebook, och ta dig en fundering: allt av dina vänner finns där inne och väntar på dig, men samtidigt finns det mängder av olika gruppsidor och sidor du kan söka dig på näter: till att få råd, tips och åsikter av världens befolkning.
Snälla.
Skapa en profillänk
Facebook: en rutin av min vardagliga tillvaro, men nu har jag övertygat Annika med ett ingivande medlemskap på Facebook: desto lättare att nås varandra och det ger en närmare närvaro.
Annamaria blir ett väldigt besvärligt mänskligt begrepp att övertala, övertyga och bönfalla om hennes insmygande medlemskap därborta: hon vägrar och jag vill ha med henne på Facebook, för att få henne mig närmare, och att hon kunde se och följa efter vänners rutiner, livets andrum eller statusuppdateringar och att jag kan wallogga i hennes sida när som helst, dygnet runt.
Kostnadsfritt: och har det varit en hets runt det fenomenet inom sociala medier med att vara på Facebook: men det är ett väldigt bra digitalt kontaktställe, och jag har den största utmaningen att få Annamaria gå med på ett medlemskap där.
Annika är medlem. En uppgift är löst.
Annamaria: du kan börja länka mig dit till Facebook, och ta dig en fundering: allt av dina vänner finns där inne och väntar på dig, men samtidigt finns det mängder av olika gruppsidor och sidor du kan söka dig på näter: till att få råd, tips och åsikter av världens befolkning.
Snälla.
Vad menar du?
Varje gång säger jag något, eller vad jag tycker om något, vilket och vad som helst: blir det bara fel, och folk gör invändningar, eller förstorar felaktiga uppfattningar av mina åsikter: varje situation blir jag åsiktfånge, eller bara om jag råkar tycka om en sak, eller om jag säger till, eller svarar: väcker jag reaktioner och liv.
Det kan handla om nästan vad som helst.
Omgivningen omvänder tolkningar till det som blir bara orättvist för mig: jag menar, om det där allt jag tycker, säger och tänker som sägs av en annan person: blir det inte bestraffningar, och inte väcka reaktioner till livet. Allt är ok om en enda annan person får säga och tycka precis som jag.
Allt jag tycker och säger: blir bara fördömt, och bestraffat av omgivningen: men i det fallet gör det mig ibland nedtyngd och ledsen: av det inte jag som förstår av omgivningen. Varje åsikt behöver alla av varandras åsikter och kommentarer: allt som har rätt för alla är att få tycka, säga, tänka fritt.
Men jag måste komma ihåg Alex Schulmans omgivning som kände stor hatkärlek för honom och hans saraksam i varje artikel: allt av det som avtolkas negativt hos personen ska personen optimera det negativa istället: negativa reaktoner, kommentarer och åsikter förblir och är positiva komplimanger.
Men det är lätt att glömma bort ordens bakomliggande styrka: att tänka med själen. Det är inte ett lätt mänskligt yrke: att vara människa. Hur många gånger än det här har hänt och påhörts: förtyder jag med förfanderliga domarord:
JAG ÄR BARA SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ HEMSKT SNÄLL.
Respektera min mänskliga tänkandes frihet, yttrandefrihet och till att få vara den jag vill vara: dina tolkningar välkomnar jag med ett välbemötande, men döm inte mig till den du tror är: som egentligen är fel.
Acceptera mänsklighetens olikheter med förnuftet, är du då fri från fördomar. Leve länge, för den tänkande och tyckande människan: bortom ifrån den som fördömer, och trångsynar.
Hitta ditt mod: att lära känna, och förstå, lära känna mina åsikter utan eller med känslor, eller åsikter som smörjas över med sarkasam, ironi eller cynism eller med rosenskimrande ord, och lär dig respektera min talfrihet: och förstå allt i det livet av det som sägs och menas har syften.
Alla har varandra på grund av någon anledning: och det är för allas egna vinning.
Det kan handla om nästan vad som helst.
Omgivningen omvänder tolkningar till det som blir bara orättvist för mig: jag menar, om det där allt jag tycker, säger och tänker som sägs av en annan person: blir det inte bestraffningar, och inte väcka reaktioner till livet. Allt är ok om en enda annan person får säga och tycka precis som jag.
Allt jag tycker och säger: blir bara fördömt, och bestraffat av omgivningen: men i det fallet gör det mig ibland nedtyngd och ledsen: av det inte jag som förstår av omgivningen. Varje åsikt behöver alla av varandras åsikter och kommentarer: allt som har rätt för alla är att få tycka, säga, tänka fritt.
Men jag måste komma ihåg Alex Schulmans omgivning som kände stor hatkärlek för honom och hans saraksam i varje artikel: allt av det som avtolkas negativt hos personen ska personen optimera det negativa istället: negativa reaktoner, kommentarer och åsikter förblir och är positiva komplimanger.
Men det är lätt att glömma bort ordens bakomliggande styrka: att tänka med själen. Det är inte ett lätt mänskligt yrke: att vara människa. Hur många gånger än det här har hänt och påhörts: förtyder jag med förfanderliga domarord:
JAG ÄR BARA SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ HEMSKT SNÄLL.
Respektera min mänskliga tänkandes frihet, yttrandefrihet och till att få vara den jag vill vara: dina tolkningar välkomnar jag med ett välbemötande, men döm inte mig till den du tror är: som egentligen är fel.
Acceptera mänsklighetens olikheter med förnuftet, är du då fri från fördomar. Leve länge, för den tänkande och tyckande människan: bortom ifrån den som fördömer, och trångsynar.
Hitta ditt mod: att lära känna, och förstå, lära känna mina åsikter utan eller med känslor, eller åsikter som smörjas över med sarkasam, ironi eller cynism eller med rosenskimrande ord, och lär dig respektera min talfrihet: och förstå allt i det livet av det som sägs och menas har syften.
Alla har varandra på grund av någon anledning: och det är för allas egna vinning.
Party Photowall
Mera bilder finns på min wallogg: Facebook, endast för dom som har
tillgång till min wallogg och photowall.
