.

Idag den 31 mars.

Jag fyller år igen.

29 år gammal.

David grattade men frågade på lite skämt, om åldern var lite gammal. 





Jag har fått en fördom att känna den typiska åldersnojan, som möter ångest av att bli gammal med livets äldre dagar. Det behöver inte egentligen vara så.  Åldern är OK att vara 20 eller 30, men bara man förändrar är man mer orolig för. 

Utseendet förändras, man är mer mån om sitt utseende, hy och utstrålning.
Desto mer äldre desto fulare. Man kan inte leva på utseendet hela livet, men bara att försöka göra bäst av situationen, att se alltid fräsch ut.

Det är bara så. Samhällets viktigaste regel.

Det börjar bli trendigt att justera om vår skönhet. Desto bra, desto mer billigare för oss fattiga. Inga större skillnader att behöva se ut i en viss klass.

Botox, och all hederliga trollsprutor på klinkens säng. Ansiktörlyftning och fettsugning av dubbelhaka kanske
någongång.

Slipa bort ojämnheter, och smörja in huden med förebyggande serum och trolla bort ålderstecken, och fastna hudens slapphet. Vissa har finfina gener av att bara behöva se bra ut under i hela livet utan att anstränga sig men i princip sett ska vi alla tänka på utseende.

Volym i läpparna, rättas till. Jag har redan stora läpparna men de behöver kanske justeras lite om efter 10-15 år för att jag röker och läpparna behöver blodcirkulera, för att få en jämn form.

Ögonbryn och ögonlock, kanske behöver rejäla upplyftning. Jag har tunga ögonblock, som gör ögonen småa ibland till vissa dagar, och ett stort leende i ansiktet lugnar ned alla med att slippa se min bitchiga attityd när jag har tunga ögonblock, och raka och buskiga ögonbryn som jag noppar ibland som ger form och ramar in i ansiktet, så att ögonbrynen ska manipulera ögonlockens tyngd.

Linjer, och rynkor runt om ögonen, jag har inte fått dem än. Men ögonen börjar kännas förtunnade och känsliga, och jag började använda serum för förebyggnade ålderstecken runt om ögonen. Ögonen avslöjar åldern, och sinnet och främst allt personliga utstrålning.

Massor med nyttiga vitamin-serum och anti-agekräm blir dina spegelns bästa vänner så länge du sparar en slant i spargrisen till den tiden du behöver genomgå stora snittar på klinken.

Det kanske inte avger bästa effekter på en snabb sekund, men det fungerar och man ser yngre med längre tid när folk börjar fråga om din ålder, blir dom förvånada efter åldern som inte säger rätt om utseendet.

Tänderna. Otroligt viktiga, som ska vara rena och blekvita. Jag vitbleknade tänderna för några år sedan, så vita var dem men nu har tiden gått, fortfarande naturvita, men inte kritvita. Dags att fundera på en tandblekning. Amerikanska tänder är alltid snyggaste i min benundran. Tänderna avslöjar skönhet också. 

Se på Anna Anka, som svensk men ändå så amerikanskt utseendemässig. Se på Victoria Silverfeldt, svensk men så amerikanskt utseendemässig också.

Pengar, det kostar att se bra ut. Orättvist, det vet jag  Det är väl ok att se bättre ut med en gräns, och bara bättre ut. Vi ser ut så som vi gör, ibland kan vi inte förändra utseende hur som helst, det är sinnet ibland som avgör allt.  Jag bantar åtminstone fortfarande. Sakta, och med tålamod.

Dricka och tänka, och kämpa. Nu har 16 dagar gått.

Jag vet, men jag är bara prålsjuk. Fåfänga, en av dödsynderna. Det är därför, att änglarna har inte hämtat mig än. Dödens belöning är det att när man har slutat synda. Lucifer, den vackraste ängeln desto syndigaste. Jag har inte ålderkris. Det finns nog bara mentala livskriser. 29 år är inte gammalt. Men att se gammalt är inte bara vackert. Bara ett bevis på hur man har levt sitt liv, och bara att respektera djupa och gamla rynkor som presenterar om sin inskrivna historia, sin existens på jorden.

Vem har lärt mig att vara fåfänga, det vet jag inte fortfarande men på ett sätt har jag varit kär i spegeln sen jag var tonårsflickan, med mycket pengar på dyra skönhetsvård och makeup, och självkänslan har lärt mig att ha en god självbild som tjock eller smal.

En del av mitt intresse har jag alltid gillat förtrolla bort skammiga defekter hos varje individ, och framhäva istället deras skönhet med färg och skoj. Jag har bara alltid varit någon som blev tillfrågad om tips och råd. Fåfängas rådgivare med ett motto, alla kan vara personligt söta som de födda fula. Det finns alltid någon som tycker du är personligt söt.

Jag har en tendens att se olika ut på bilder.

Ledig just nu:
Jobb på eftermiddag.

Jag orkar inte just nu upplägga en inblickande text om helgens händelsepunkter. Jag gör det sen när jag känner lust i tidens utrymme.

Eventsbilder från Anders.se
Några bara.

Först Tack till Belan och Tea i Bromma: För gästfrihet och all tid.
Först Tack till Mindy: För mer av egen tid för oss, och att jag hade en mysig stund på persiska restaurang med familjen och de andra.

Först Tack till Mia: För värme av välkomnadet och soppkväll på Klippgatan med blandat av energier av minglagäster. Åtminstone, lite mer tid att umgås och snacka.

Först Tack till Moder Julia: Tack Fader Gud, för att hon fann sin Fader.

En början på fredagen när vi kom framme till Stockholm.
Time-lovin med Antonia på Gullmarsplan direkt när vi kom framme med bilen.

Lyx av tilltugg, och pepparballs med romdrinkar, och stylingtime i ångesten av tidbrist men vi blev lagomt finfina. Jag stylade om håret med värmeplattång och försökte ge håret lockar, vilket blev det ganska bra. Vi hann också få stimulera varandra med vädrande ord. Jag överraskade henne med BodyShop-presenter, en guldbrons med glans och skimmer tubkräm, och en Body Shop Vanilla Scrub. Hennes leende skimrade.  

Jag har inte haft kameran till användning under eventsnight och jag har varit lat på att komma ihåg kamerans rampljus, och ta balla bilder.

Ledsen.
Fattig med bilder.
Några bara här:

kommer att släppa ut den 28 maj.

Längtar ni efter att få se Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha igen och lite tjuvtittande bilder från inspelningen och lida med frosseri i längtan efter att få sitta i den röda salongen framför stor bioduk med popcorn och läsk med en hög mysfaktor med tjejkompisar.

Snart.
Spring till biljettkassan

Den 28 Maj 2010.

Inspiro movies images:

En natt som alla förväntar sig av att det ska bli en slående och lysande kväll med en hög stämning för massa supande och dövismens regler att passa in med ett par rätta ord, är man alltför konstig med ordets makt som inte passar in deras kodex står man utanför och fånar sig med ett leende som döv och här är jag som döv och jag har rätt att passa alla, men du står dum och dummare som hör och hörfin.

Det är det som är besvärligt med stora Events, alla blir ytliga och stressade, för att bara köpa dricka, och gå på dass, och bara pudra näsan, eller stå och snacka en massa skit, krama alla och säga allt är bra, och vad gör man numera, med stelna leenden. Man har inte tid att fånga upp ett samtal till att upptäcka nya saker hos personer.

Jag kommer ihåg då jag gick på Dövas Dag i höstas, och det kom några som inte kände mig som var döva, dom bad om ursäkt att få sitta via den bänken och frågade om jag var hörande. Då kände jag mig ensam helt plötsligt.
Askungen förknippas ihop med min signatur, folk känner igen mig genom att komma ihåg Askungen. Men det räcker inte för att godkänna min döv ram?

Jag har inga förväntningar av hur kvällen ska inedas ikväll, jag vet bara att jag har en anledning att vara där för Mindys skull. Att närvara med heder och ära, för deras framgång med företaget och utvecklingen av Anders.se med filmarbetet och berömma dom, och vara där för hennes skull, och ge ett hjärtats leende, jag bidrar med det.

Det blir också kul att få se alla kompisar igen, jag ser fram emot till höga mysfaktorer under helgen, men ibland gillar jag inte stora Events bara för att jag vet bara det luktar överallt med vissa kodexer och regler som obotliga för att behöva hamna i rätta kateorgier med dövismen, alla mobbar en och en på ett sätt, och välkomnar inte in en snabbt, men det går att välkomna in alla utan att man behöver passa in, även om alla har sina gäng kan man vara snälla mot andras kompisar och kompisars kompisar.

Det är inte så och verkar inte ske så i andra länder med kulturer, de döva i andra länder är mer varmare och öppna för alla sorters människor med döva likheter, utan eller med döva kodexer och eller om man har eller inte har fina döva gener som kommer på stora events.

Det är något som jag saknar i Sverige. Mitt utopia samhälle med döv kollektivsm: Utan regler, efternamn, eller fina döva gener, eller kodexer, utklassade katerogier av de döva.

Stockholm Amour Vurm. Fredag-Söndag av olika gör-punkter.

Fir och hör! Antonia, du blir som är först som ser mig. Gullmarsplans destination. Ett härligt hängställe. Kylda drinkar och lyx av tilltugg. I stundens avslapp.

http://svtplay.se/v/1930523/dokument_utifran/en_iransk_martyr


En iransk martyr som dog för sitt lands frihet och mänskliga rättigheter. Hon berörde många människor i världen. Men iranska regeringen svartmålade henne, prästrådet och militära makter inom islamiska politiken. Hon var med på överallt och demonstrerade för orättvisa av röstval. Det var något som vi äntligen väntade på efter 30 års diktatur med islamiska maktkoncentration.

Det här avspeglar också vilka döva ramar och vilka efternamn som de döva bär på för att styra en ledning, en förening till och med att leva på maktmissbrukets vilja och bara med händerna över medlemmarna.

När jag tittade på dokumentären med en kaffekopp, började jag jämföra det med Dövas Örebro Förenings ram, ledning och mall med katerogier för medlemmar. Då tänkte jag på motkandidaten Addiwsa Stenström och Lena Sundström som är årets nya styrelsens ordförande.

• Årsmötets avgörande röstval skedde i lördags.

Lena vann med 39 röster.
Addiwsa vann med 32 röster.

Men varför?

Det här blir en svårhanterad analys eftersom det egentligen inte finner sig bakomliggande orsaker till att det blev så här. Medlemmarnas avgörande röster föregick allting?

Men jag förtyder en sak: Spekutalationer som betonas av mig som medlem men även har jag hört olika åsikter av andra källor:

Med ett igenkänt efternamn som Sundström har den starka döva sidan, ramen och mallen som sitter i olika föreningar med högre poster under olika sammanhang inom media, sport och ideella föreningar.

• Heter du Sundström, släktad med efternamnets stamtavla har du nyckeln till alla tillgångar.

Björkstrand är också ett igenkänt efternamn med välkänt inflytande av de starka som har suttit och sitter i olika föreningar, och inom media, ideella föreningar och SDR lever också på en stark ram och mall med dövism.

• Heter du också Björkstrand i efternamnet och hör till stamtavlan, har du också nyckeln till alla tillgångar.

En fråga lyder så här av de många: Varför är det så här, varför blir det så här, varför behöver det bli så här? Det förundrade mönstret har haft sin historia länge. Dom är eller blir ofta ihågkomna och hörda i Örebro av olika anledningar och incidenter, och även för i hela Sverige med de andra kommunala föreningar.

• Tillbaka till saken:

Bär du på ett okänt efternamn med brist på relationer till dövismen, måste du kämpa för att vinna eller nå den kodexen, dövas ritualer?

Stenström, Addiwsa råkar inte bära på ett känt efternamn med dövismen, inom ramen med en viss kodex på åtsidan.

• Hon har varit aktiv och suttit på olika poster till och med samlat på erfarenheter, kunskaper och hon har sina kontakter, och till med inom de dövas värld är hon ganska känd, enskild och självskild. Rätta mig om jag har fel?

Det här kunde ha bland annat varit en anledning till att Lena Sundström vann med 39 röster. Mötet genomfördes på ett vänligt vis, och följt stadagarnas ledning om det var så.

• Inga muntliga eller skriftiga korrputioner verkade ha utlöst på mötet, alla gjorde sina val. Men varför överhuvudtaget, Lena av alla?

Enligt källan, har Lena inte varit aktiv på flera år och inte ens vaknat upp i livet i föreningslivet, eller synt bland annat samarbete, arbetsgrupper, medlemmar och till med av sin fri vilja. Hon var inte ens medlem eller aktiv. Valberedningen för DFÖ föreslog Lena Sundström som kandidat till ordförandaskapet.

• Enligt källan, har det inte varit ett demokratiskt möte men på grund av vilka kritiker?

Jag vet inte ens, om dom har frågat Addwisa om att ställa upp också som en kandidat, som ordförande? Varför tog Valberedningen inte extra hänsyn till de andra utan vissa efternamn nu när om en styrelsemedlem har utfört sitt arbete som aktiv under några år i styrelsen?

Valberedningen gjorde sitt val, arbete och dom valde Lena Sundström, för ingen ville vara ordförande för den nya styrelsen? Varför just henne av alla, som bara fick det erbjudandet på höga predikstolen, helt plötsligt?

Kunde inte Addiwsa fick sin chans som ordförande, till med att hon har varit aktiv, jobbat och inlett styrelsen med de andra, ganska länge och Lena kunde kanske få sin plats i styrelsen ändå, att ge en början?

• Titel och status? Bara ute och hungriga efter prestigeskador?

Men medlemmarna ville se Lena som ordförande med 39 röster, och det kanske handlade egentligen om pest och kolera, men med en viss rädsla för att motstå efternamnet också?

Eller är det bara av naturens gång med kärlek vann Lena med medlemmarnas närvaro, jordnära och tät, med kortfattade och enkla ord. Ja, det är ofta att man gillar enkla och jordnära ord. Hennes hjärta signalerade ut värme och medlemmarna beundrade det? Men Stenström Addiswa kom också med sina viktiga målpunkter och ord. Hon bör få den rättvisan skipas också? Inte alltför tillräckligt trovärdig? Ansågs Lena mer trovärdig?

Det känns bökigt att förstå och lösa, för det finns inga rätt eller fel. Alla har rätt till en början eller om allt handlar bara om att vinna och förlora?

• Jag vet inte fortfarande, men det är alltid intressant att diskutera varför vissa får poster utan att ha behövt anstränga sig, trots de vissa som får kämpa, eller får aldrig en viss post och till med handlar det om personligheters popularity?

Se videoklippet, det är medlemmars ansvar för att främja fram frihet, och rätt val för att få en förening fungera, och inte på grund av ett efternamn eller bara för man har en stark dövreleratade sida. Man måste göra en vettig analys och utse en rätt ordförande, med rätta egenskaper och mål för dagens behov. 

Jag bevakar Lenas garanti på ordets makt. Hon talade med uttrycksfulla ord på platsen framför oss, att hon kommer att vara aktiv, och synas för medlemmar, och främjar fram intressen och målpunkten hos medlemmar och föreningen. Då är det min tillgivenhet som medlem, som undergivet måste tro på henne. Trovärdig. Hon har rätt till en chans och en början också.  

• Jag tycker personligt talat att, om Addiwsa sitter kvar i styrelsen och om hon fortfarande tror på sig själv som ordförande, och den chansen till hennes ära och heder måste hon kämpa och visa för föreningen, och medlemmars röster till nästa års årsmöte, att hon är bättre för föreningens ledning.

Men det är inte egentligen så viktigt, att vara ordförande egentligen, det handlar om en bra och fungerande styrelse med alla föreningmässiga styrelsemedlemmar som är viktigare.

• Det viktigare, är det att bli ihågkommen och ändå ha utfört några viktigaste toppverk för föreningens behov, medlemmars behov, teckenspråk och rättigheter, och till och med allting som berör föreningen och för sig själv. Namnet kan leva vidare. Det ska inte behövas alltid ha igenkända efternamn bara för att bli respektabla, eller utklassas som favoriter.

Jag tror på en rättvis förening med bra styrelsemedlemmar som utför toppverk, och utvecklande arbete, det är viktigaste för mig att förvänta mig av det här. Viljan och styrkan föregår allting. Men det är inte varje dag jag träffar någon som är föreningmässig. Ok man måste inte vara föreningmässig men viljan för att nå och genomföra ett viktigt verk för föreningens behov.

Jag är inte beteendevetare, jag är inte analytiker under uppskrivna titel men jag har bara rätt som medlem bara få uttrycka mina åsikter vid min digitala penna som frifödd journalist eller skribent.

Jag kommer fortsätta att skriva och tycka.

8 dagar har passerat förbi.
Tidsrasande men vikten rasar inte ned lika fort som dagarna.
Tålamodet i rummet med hopp.

Jag har gått på en bantningskur med milkshake-drinkar för att gå ned i vikt, som ni kanske har kommit ihåg att jag skrev ett inlägg om det tidigare.

8 dagar, och jag har levt på en måltid om dagen, och de resterande måltiderna drack jag goda milkshaken, och det var ibland jobbigt med sötsuget och hunger i längtan efter chokladen.

Jag vet inte hur många kg jag har tappat i vikten, men jag känner mig smalare i sinnet, och piggare. Byxorna och leggings börjar sitta lösa.

• Det tyder på ett tecken på några borttagna kilon.

I alla fall.

Men det här är bara en början.
En lång tid kvar dit till slutet.



Ibland har tankarna plågat och dödat min vilja, och till med motviljan säger ibland att jag bör ge upp, och bara hamna på fall, och njuta av livets goda synder. Levande som död framför begränsade urval med maten utan känslor.

Att jag inte äter maten med känslor, och bara allt i livet jag ser med det goda börjar bli uttjatande frusterande och tråkigt, bara för att jag vet det bara begränsar val. Men jag försöker inte ge upp, det är bara att omprogrammera hjärnas motvilja.

• Jag vill vara storstadsnygg. Inte förortstjock. Nej. Det finns faktiskt intalade forskningar som säger att folk är eller blir snyggare i storstäder, med sina självmedvetna spegelbilder, måna om utseende och kropp och även hälsan föregår allting. Örebro ska inte göra mig tjock.

Jag ska lyckas. Ibland känner jag bara att jag saknar stöd av mina stödpelare.

De vissa verkade inte vara pigga, på att ge stöd och uppmuntran bredvid mig och min målpunkt. Det känns ibland trist, att inte känna deras närvaro. Det handlar inte om att vi ska misstro bantningskurer och stränga dieter, men det handlar om att tro på personens vilja istället, genom att ge stöd och uppmuntran, delta och uppmärksamma personens kamp.

Min bantningskur är godkänd av Livsmedelsverket. Jag bantar godkänt. Viljan är bara ibland motvillig, där bakom kampen lockar återfallen. 

• Till en gräns.

Tänk dig, den dagen kommer då, du ser mig smalare, och ännu smalare för varje dag. Det blir spännande. Att se gigantiska kroppsförändringar.

En kort rapport:

Jag har varit på Dövas Förening Örebros årsmöte i lördags på eftermiddag, som medlem betonar jag med det som en medlem, och jag bara ville vara där en stund bara för att se stämningen och kanske kunde lägga in min röst, och följde med på deras resa under årsmötet, och som en av mina plikter som medlem, och samtidigt är det också viktigt att det fanns några unga medlemmar som kom dit också på platsen. Mötet skedde på Ånstagatan 5. Det kom dit ganska många medlemmar på platsen.

Med nerver och spänning på platsen, men framför allt, var det att få rösta och få se som vem blev årets nya styrelsens ordförande.

Lena Sundström eller Addiwsa Stenström som motkandidat.

Pest och Kolera.
Jag vet.

Min personliga åsikt:
Pest och Kolera har en betydelse till meningens bakomliggande begrepp.
Ingenting i det som är fel.
Begreppet tyder på:

Den svåra konsten att välja.
Alla är tvungna att välja något val.

Lena Sundström vann över Addiwsa Stenström med 39 röster.
Hon är årets nya offentliga ordförande för Dövas Förening Örebro.

Nu ligger makten i hennes händer över att utföra årets arbete med
gott bemötande och välfärd för medlemmars behov och möjligheter
och även för hela Sverige med en utvecklad förening enligt hennes
orden med tro och hopp.

Jag återkommer med min åsikt nästa gång, när jag hittar mer tid och fokus i skrivande. Jag har rätten till att tycka och säga.

Frihet som min röst:

Som medlem.
Som människa.

Hjärnan börjar trotsa mig.
Jag försöker avprogrammera hjärnan helatiden.

Behärska, sötsuget.

Inte bli syndig och få falla på återfall igen på grund av bara av mitt sötsug som plågar hjärnan. Kroppen börjar snart reagera och sinnet försöker manipulera mig. Nu är det fjärde dag som jag går på CambridgeKur med en GI-diet under tiden tills jag når målpunkten.

Jag vill ha vitchoklad. Choklad. Kladdig med mycket smet av kladdkaka. Smaken och känslan som smälter så mäktigt gott i munnen.

Nej, jag kämpar.

Att äta mat med känslor har alltid varit en tendens i mitt liv. I köket, och vid matbordet, eller hemma hos någon eller ute på restaurang ser jag en viktig regel med maten i livet, att man ska äta med känslor och njuta av matens inblick.

Jag försöker omprogrammera hjärnan hela tiden, det blir nog en tuff kamp. Att jag ska se maten utan känslor. Jag ska inte ens äta med känslor. Jag ska bara se ätande som en överlevnadsinstinkt till att orka och få energi av näring. Bara detta viktiga.

Jag frälsar mig framför er alla. Jag undgår en av dödsynderna.
Frosseri.

Känslomässiga närvaro med ätande och maten, fungerar inte just nu för mig nu när jag går på bantningskur och en förändring av matvanor. 

Maten utan känslor, ätande utan känslor. Den enda enkla lösningen. Behärska.

Målvikten ska uppnås. Det är och blir min hälsouppgift.
Boosta på.

Jag ska köpa en ny våg som mäter och visar vikthalt, och fetthalt och vattenhalt, om det finns billiga sådana vågar någonstans. Måttband ska finnas till hands och lags, jag ska köpa nya måttband, mina de gick trasiga. Mäta och måtta kroppens förminskningar att notera upp och det är ett bra sätt att motivera mig och viktens kamp.

Kaffe beger energi som väckte mig nu på morgon, ganska klarvaken.
Andra dagen för Cambridge bantningskur.
Stop Kaloric.

Jag fick ett sms från Stockholm med en bönfalld fråga:

Hennes räddande ängel flera gånger i nödfallna stunder.
Hon tiggde om hjälp.

I nöd av mig.

Ok, vänner ställer upp i nöd och lust till vilket pris som helst.
Det är bara en regel som fungerar så.

Ge och ta.

Med min lust i hjärtat hjälper jag henne för att få det hon vill ha.
Jag har råd.

Jag väljer den goda handlingen som föregår snålheten, jag uppskattar att hon vänder sig till mig och ber om en sak, och om igen av samma situation. Hon känner sig bekväm med den frågan som egentligen kanske motvillig och obekväm eller pinsam i mångas ögon. 

Jag väcker dig med ett ringade sms med ett meddelande som nu talar om för dig:
Att jag räcker upp handen och hjälper till.

Jag älskar dig.
Du vaknar snart med ett leende.

Jag är din Fru Fortuna.
Men vart och när  finns och kommer min Fru Fortuna?

Av Jonas Åkerlund.

Synd jag inte kunde höra skrattens repliker och låten, och
inte heller om det fanns textöversättning i det videoklippet.

Fresh.
Dagens Inspiro i sin härliga förpackning: Lady Gaga

Modus Fabous.

Det utgör bra fynda på Tradera, brukar jag göra ibland köp där med tur bara som jag letar efter vissa plagg som intresserar mig, som uttalar om min personlighet. Inga impulser under Traderas shoppning varnar dödsfällor för spontana inköp. Traderas shoppning betyder långtidspaning efter specifika fynda gillar jag leta och hitta vissa plagg under olika dagar, med tur och lust. 

Stolta skrytfaktor:

Glansig guldsvart jacka från Monki för endast 50 kr.
Vindjacka i polyester med tigermönstrade motiv för 89 kr.

Vindjackan var egentligen utdömd gräsligt ful, det tycker ni också, det vet jag men på ett sätt vet jag bara att den jackan boostar attitude på mig som kan bli förlåten av er. En personlig accenta upphängd i klädkammaren.

Konsten att veta mode är att vara sig själv är mode i sina kläder man väljer efter olika inkopplingar som kretsar runt om en personlighet. 

Dags för att inta en sträng och tråkig diet med att tänka och leva på Cambridgekur under en period.

Det är idag som jag ska börja begränsa intag med kaloricer tills målvikten närmar sig, under tiden hittar jag en matvana med rutiner att hålla vikten i balans efteråt. Jag får en svår kamp med att motstå Djävulven som lockar mig till syndens frestelser av choklad och all bakverk.

Jag kommer att tävla och finna den styrkan under hjärnas krig och kamp med sinnets kritikers andrum där jag inte får falla ned för frestelser.

Inta begränsade kaloricer, och jag kommer att känna av plågans hunger och sötsug, men det här måste jag hitta mina adrenalin och kick. Jag kommer ihåg då den tiden jag fick bara energi och kick, bara att banta på Cambridgekur och jag tappade feta kilon med stolt och fåfänga. Sedan passerade jag förbi ett datum då tyckte jag det räckte, och sedan har jag gått upp lite i vikt men balansen med kroppens utseende har jag ungefärligt sett ut så under tiden, visst lite mer hull på magen kanske och lårben.



Min målpunkt: Nå och vinna.
Smal, smalare och smalast.

Inte för att vara en dålig förebild, jag är en bra förebild men den här gången måste jag tänka mig och det blir en del av skrivande om kampen till målvikten. Ett bra sätt att avspegla sig själv genom att läsa och stödja sig själv av ordens styrka.

Min milstolpe börjar här:
Måttband.
Notera.

Kämpa.

10-15 extra lagerkilon ska brännas bort.

Tick Tack till Mallan som släpade hit med aggressioner som vädrade ut vägledde till våra tokiga ideer som visionerades. Vi började berusa oss med tunga vin i biktens vinglas av Jesus närvaro och började diskutera hit och dit om grundvärderingar, handlingar och moraliska frågor. Vi har bara en tendes att överanalysera allting som sker i omgivningen. Förutspådda häxor i sina storvansinnen. Vi pratade om honom igenom Jesusgestalten. Vi närmade också oss till den portalen i den världen på en maskerad resa där varnade mycket bröllopsfeber och till och med att vi började tro om vi kunde ha skådespelartalanger på scenen.

Tick tack, till henne och läs mer av vår fredag därinne på:
http://fabriksflugan.blogg.se/2010/march/var-nya-extrema-ide-till-brollopet.html

Jag upptäckte henne i henne, på Glamours omslag, och bara för att helt av slumpen slumpläste jag igenom tidningen jag fick av Antonia igår, ett tidsfördriv att läsa på vägen hem till Örebro, med några tjejer då vi var på väg till Cafe Fåtölj i Södermalm igår över dagen.

Vi beundrade Victoria Beckmans utseende och kropp med tanken på hennes ålder och hon är 35 år men ändå kunde se ut så där. 

Jag lade märke till på omslaget, att hon hade hennes likheter. Jag förstod snart att det var hon, Madeleine.  Jag har ibland min hobby, eller en vana, eller en talang att lägga ganska snabbt märke på likheter hos andra av varandra. Victoria kändes som Madeleine, likheter såg jag i henne. Frillan, sminket, ögon och vinkeln i den bilden som gjorde att jag såg henne. De andra tvekade en aning till men såg sedan det att jag hade visserligen rätt.

http://enmadeleine.blogg.se/

Lugna varven på Stallyktan med en god matbit, med några framför en hög atmosfär med sinnesrodd känsla, det brukar bara bli så mysigt att sitta där inne och beundra stilen där inne, och bara vädra ut alla dyngor.

Jag behöver få vilande återställning efter tålmodiga arbetsdagar med nu kan jag börja pusta ut inför helgen som är här nu. Jag har inte fått ordentligt med sömn och energi under veckan, jag har haft några sömnlösa nätter som väckte mig igen och igen, bara höga varven som jobbade på i huvudet.

jag har haft tankar och planer som tar kål på min energi men det är positivt, men det problemet har jag ibland med att inte se vilka gränser som möter och varnar mina andnöd och andpaus i ett vilorum som dämpar höga pulser. Jag bara blir annars överaktiv i huvudet, som utmattar mig, nu när jag ser spänning överallt med saker som ska hända under vår till sommar, det är bara roligt.

Speed.
Hyper.
Huvudvärk.
Nackspänning.
Hjärtat värde.

Jag är också lite nervskadad efter oron som plågar i tankar till att jag börjar snart tänka på vad jag ska göra efter min tid som tar slut på mitt nuvarande jobb. Jag vet inte hur det ser ut för mig efter Maj. Jag har jobbat där ganska länge nu. Nya milstolpar att möta och passera förbi, och hitta nya målsiktade planer.

Det som är ibland skrämmande.
Att inte veta framtiden.

Jag vill veta. Vad som ska hända. Vart jag ska hamna, och vilken milstolpe jag ska möta. Men nu har jag också ett extra datahandledarjobb på kvällarna, det är något att uppskatta också för en extra merit, en extra kompetens med självlärda styrningar, och extra pengar.

Du frågar.
Jag frågar.

En stereotypisk tendens.
Antingen, en av mina starka drifter.

Jag frågar helatiden.
Jag kommer ihåg då jag var liten.

Jag var ute efter alla svar. Jag var aldrig nöjd med svaren som jag fick eller som fanns. Jag är fortfarande inte alltid nöjd med alla svar i livet. Men kring det här som nyttig punkt kring detta frågande med respekt för Fråga AB. Jag gör som alla filosofer gör.

Att man kan alltid komma på en fråga till.
Man kan alltid ställa en fråga till.

Min mamma kommer ihåg mina uttjatande frågo som liten, ett par enstaka ord som lydde bara: Varför?
Varför AB överallt.

Mina kompisar: Varför kunde jag inte vara ens nöjd med några svar som jag fick? Varför överallt? En plåga som ger kanske huvudvärk av massa frågor men det går att besvara eller komma på nya frågor för att hitta hållbara svar som ger säkrare bilder av verkligenhet. Jag fungerar bara så.

Varför i överallt med ordens innebörd och begreppsanalys.
Min typiska tendens.

Språket är viktigt. Nytta av språk har vi alla. Men för mig är en viktig form av att förstå språkets innebörd, något att utveckla och skapa begrepp av ordens betydelser igenom att tänka och fråga.

Tolkningar är ofta varandras bestraffningar. Jag och de stora filosoferna har en vana med att vara extra noggranna med diskussioner och begrepp över språkets betydelse, för att förstå och definiera tänkande mönster till handlingar som börjar bli frågor istället.

Alla är vana, standarda vana vid att tolka och förstå det vi läser och hör, och inte behöver fundera över något särskilt, bara ta det som bli förstådd och inte bry sig om språkets begrepp och analys som väcker frågetecken och mening med bakomliggande syften.

Det är ok att fråga.
Orden har makten.

TV-kända kocken Julia Child som har förändrat amerikaner att laga mat, och Julie Powell som är egentligen född till författare men med det problemet hade hon svårt att avsluta en novell, startade hon ett gigantiskt projekt med att skriva varje dag under i ett år. Recepet per dag vid blogg. Hon slappar alltid av med att laga mat på kvällarna efter hennes kontorjobb, tufft och uttjatande.

Jag blev inspirerade av Child och hennes livsbejakande sätt, Julia var en härlig energisk dam som påminner om mig själv. Hon älskade att äta och bjuda folk på mat.



Ephron som stod för manuset av Julias igenkända kokbok och Julies bloggbok som har lyckats med en sådan härlig film med ett leende i hjärtat såg jag denna filmen och kände mig igen mycket själv i Julie, den bloggförfattaren med stor kärlek för mat även som kämpade sig klättra på höga branscher inom jobb och karriär med pengar bland av hennes finfina kompisar med hög klass hade hon ett enkelt kontorjobb.

Jag tänker ibland på den dagen för något år sedan:

Den oväntade nyheten då blev jag kontaktad av TV 4 då dom sökte folk i Örebro, vid ett SMS. Jag blev hederglad av den frågan om att jag ville hamna med i det programmet. Halv åtta hos mig.

http://www.tv4play.se/hem_och_fritid/halv_atta_hos_mig

Det dök sedan upp en liten besvikelse åt den osäkran sidan hos dom, med brist som säkert försäkrade sig på tomma kunskaper av tolk och dövt bemötande med teckenspråkiga människor, eller tidbrist för tålamod och öppensinnade möjligheter att se lösningar med mångfald och kultur av olika språk.

Dom förväntade nog sig att jag var hårfint hörselskadad, som kunde kanske råka höra lite, och kunde avläsa och tala. Men jag beklagade och förklarade mig som helt döv. Det gav till och med att jag missade den möjlgheten.

Tänk dig, den chansen kunde ha varit en av mina uppfyllda drömmar:
Men jag kan tänka ut andra lösningar. Att utveckla fram mina talanger inom kök.
Viljan föregår allting. Det måste jag ibland komma ihåg. Oftare.