Hemkommen från en slappresa med sol, värme och slapp i tisdags, och allt gick bara så fort, dagarna passerade förbi tiden.

Jag reste med killen, och först flög vi till Madrid, där skulle vi ha några dagar och gissa, om staden var så fantastiskt vacker.

Staden dödade mig nästan, och jag dog av kärlek. Antikt, tidlöst, mäktigt och vackert av allt och fina färger, gator och stämning, och det kändes inte alltför mycket av turism och inte många turister, vilket kändes det mer som spanskt, och hyllades av spanjorer. Jag har haft några söta änglar, som rättade till att jag skulle se upp för väskryckningar, och att jag skulle ha väskan på rätt sätt. Är det för att jag är blond?

Det blev mycket tapas, vin och av det sött och extremt sött. Spanjorer har en rutin: inta alltid gärna något sockersött. Sockerchock och sockerfällor. Jag åtnjöt av det, men sedan började jag bara äcklas av det för mycket. En tumregel: lagomt är bäst.

Men maten, fantastiskt god. Sangaria, knallröda och saftiga, uppfriskande romdrinkar och ruskigt billiga vinglas. Vi bara kände för dagen, och med vädrets sällskap, och vi gjorde besök, och gick på sevärdheter.



Madrid: på en av tapas-restaurang med klichigaste inredning. Cool ställe.

Barcelona: hade en hög turistattraktion, och vilket var det lite motigt less och jag beundrade stadens skönhet och glans med antika byggnader, hus och gator av lyx och budget allt hade sin historia, känsla och charm av själen som levde i staden: folk var galet stressade. Men staden går inte att hata, men det är för mycket inflammerat med turister.

Snofsiga gator av glansiga lyxbutiker, och vackra människor, uppklädda och utstrålar pengar, och flotta bilar. Vi bodde på ett hostel på en lyxgata. Vi slappade och tog dagen av spontana pulser, och lärde känna städerna, och samtidigt hade vi egen tid, och på ett sätt firade vi för mig: som har gått och blivit 30. Lika mycket med sockerfällor, tapas och finfina mat. I tystnadens sällskap, vi glömde Sverige och all ansvar. Vi fick känna lite på frihet och självtid. Dagarna, tog slut till att vi kom hem till verkligenheten.

Men jag har saknat mina de andra. Ibland är det skönt att komma hem, på ett sätt men inte på ett sätt samtidigt.

18-28 maj: blir det en resa till Tehran, Iran och det är första gången att jag inte följer med honom dit men jag var där i höstas. Vilket passar han på att besöka hemlandet nu för Maj hade sina bra säsongspriser och familjen och vänner. Men nästa gång.

En fet spargris här just: spara pengar med efterlängtade planer för en jorden-resa runt om världen, och bo i resväska och möta bara dagar av spontana pulser, och frihet överallt runt om jorden. Att vakna i ett land, och sova i nästa land, och vakna i nästa land. Men det är en liten tid kvar dit: spara, och vänta.

Killen, har bestämt sig för en tidspunkt: resa bort 1 år om allt ser OK, och vilket skrämmer det fortfarande mig lite med tanken på att bo i resväskan i 1 år känns lite för lång tid för mig-lämna hemmet, mina käraste och Sverige, men jag vet att jag kommer hem någongång, men det är en stor utmaning för mig. Det är inte som att resa i några månader, och komma hem. 1 år är faktiskt lång tid. Flytta, resa och flytta.

Men lite faktiskt coolt: att se och följa Askungen och på hennes resa, runt om världen.

Bilder av resan: kommer en annan gång. Inte stor lust, att sitta här och ladda upp bilderna här i inlägget.
Ledsen.