HEJ IGEN
Stadmission, Skånegatan: Damkavaj i rostsenapgul färgnyans med guldknappar.
125 kr:- modefynda.
PR-reklam DÖV SÅLD
http://www.barnplantorna.se/UserFiles/file/artiklar/BP2009-1_s10-11.pdf
PR-reklam.
Döv-såld.
Döv-dum-såld.
Barnplantorna: utnyttjade den delen av bra PR-reklam, och det sålde sig bra: ett bra marknadsförbart jobb.
Jag är såld som döv och dum.
Intervjun avskräckte mig: på grund av att jag inte är en moralkaka, jag uppmuntrar Barnplantorna med att sälja sina trovärdiga hopp: att barnet som är dövt får hörseln tillbaka med visa och vägleda de oroliga och sårbara föräldrarna med okunskap bakom dövhet och teckenspråk.
Dom gjorde för sin egen vinning: och visar kanske den sanningen, att det finns döva familjer som vill sina döva barn ska ha CI. Det är ok att erbjuda möjligheten: den tekniska marknaden, att bota dövhet med att återskapa ett hörselsinne med tekniska hjälpmedel briljanerar. Absolut.
Teckenspråk, och mänskliga grundvärderingar?
PR-reklam bara där och Barnplantorna utnyttjade den viktigaste chansen till stor ära: en döv familj, se på dom som är helt döva och låter sina barn använda och lära sig höra med CI. Hörande föräldrar: känner sig tryggare genom att läsa om deras situation. Dom är ju döva. Dom känner sig betryggade med i den artikeln. Ja artikeln sålde.
Bilden symboliserar Barnplantornas huvudroll: Bibeln till självmordsoffren, missionärliga hopp för alla som lever i okunskap, eller sitter fasta i attitydsproblem, för de döva barn som skulle kunna få tekniskt höra, bara höra och tala, bara höra och tala.
Istället förtrycks i undergivet av naturens dövhet med bakomliggande mening som har en viktig betydelse och roll i livets existens: är teckenspråket ett språk.
Den attityden av artikeln: att vara döv som dum, utan ljud, hörsel och tal: och teckenspråk inte tillräckligt är så viktigt nu när man intar möjligheten med ett tekniskt hjälpmedel, ska man fokusera på tal, stimulans och hörsel. Teckenspråk är inte så viktigt: diffust påsagt.
Att misslyckas, som CI-bärare: självmordsoffren och Barnplantorna får stå för konsvekvensen. Varför ägna all tid åt att tala, stimulera hörseln och fokusera på att vara tekniskt hörande? Hörande anpassar sig efter varandra på grund av dom har ett gemensamt talspråk men de döva kommer aldrig att stå på samma hörselnivå, och talnivå i rummet med hörande som hör " normalt " och utan tekniska hjälpmedel, men döva anpassar sig efter hörande. Det är fel.
Varför går det inte att vara döv, och säga och avgöra: teckenspråket är väldigt viktigt? Varför kan du inte den enda hörande människan förstå: Ja att vara döv är OK, men teckenspråket är viktigare? Inte själva graden av hörselsinnet?
PR-reklam.
Döv-såld.
Döv-dum-såld.
Barnplantorna: utnyttjade den delen av bra PR-reklam, och det sålde sig bra: ett bra marknadsförbart jobb.
Jag är såld som döv och dum.
Intervjun avskräckte mig: på grund av att jag inte är en moralkaka, jag uppmuntrar Barnplantorna med att sälja sina trovärdiga hopp: att barnet som är dövt får hörseln tillbaka med visa och vägleda de oroliga och sårbara föräldrarna med okunskap bakom dövhet och teckenspråk.
Dom gjorde för sin egen vinning: och visar kanske den sanningen, att det finns döva familjer som vill sina döva barn ska ha CI. Det är ok att erbjuda möjligheten: den tekniska marknaden, att bota dövhet med att återskapa ett hörselsinne med tekniska hjälpmedel briljanerar. Absolut.
Teckenspråk, och mänskliga grundvärderingar?
PR-reklam bara där och Barnplantorna utnyttjade den viktigaste chansen till stor ära: en döv familj, se på dom som är helt döva och låter sina barn använda och lära sig höra med CI. Hörande föräldrar: känner sig tryggare genom att läsa om deras situation. Dom är ju döva. Dom känner sig betryggade med i den artikeln. Ja artikeln sålde.
Bilden symboliserar Barnplantornas huvudroll: Bibeln till självmordsoffren, missionärliga hopp för alla som lever i okunskap, eller sitter fasta i attitydsproblem, för de döva barn som skulle kunna få tekniskt höra, bara höra och tala, bara höra och tala.
Istället förtrycks i undergivet av naturens dövhet med bakomliggande mening som har en viktig betydelse och roll i livets existens: är teckenspråket ett språk.
- Jag menar, teckenspråket skulle aldrig uppfunnits, det själva naturliga teckenspråket om inte vi aldrig har haft en döv människa i all förfäders historia.
Den attityden av artikeln: att vara döv som dum, utan ljud, hörsel och tal: och teckenspråk inte tillräckligt är så viktigt nu när man intar möjligheten med ett tekniskt hjälpmedel, ska man fokusera på tal, stimulans och hörsel. Teckenspråk är inte så viktigt: diffust påsagt.
Att misslyckas, som CI-bärare: självmordsoffren och Barnplantorna får stå för konsvekvensen. Varför ägna all tid åt att tala, stimulera hörseln och fokusera på att vara tekniskt hörande? Hörande anpassar sig efter varandra på grund av dom har ett gemensamt talspråk men de döva kommer aldrig att stå på samma hörselnivå, och talnivå i rummet med hörande som hör " normalt " och utan tekniska hjälpmedel, men döva anpassar sig efter hörande. Det är fel.
Varför går det inte att vara döv, och säga och avgöra: teckenspråket är väldigt viktigt? Varför kan du inte den enda hörande människan förstå: Ja att vara döv är OK, men teckenspråket är viktigare? Inte själva graden av hörselsinnet?
HEJ ANNAMARIA
Wincent med mig, hemma hos dom i Laudgårdsängen: Mars 2011
Jag kom till min viloplats i lördags och smakade på en härlig amerikansk gästfrihet hemma hos dom, och han har blivit så stor, och han kunde börja teckna enstaka ord och ord. Han luktar bara så mycket av charm och leende med speciell glimt i ögon.
Han hoppskuttade och mös lite med mig medan jag tog lite andpaus och tuppade lite, inför en spansk utgång intagande med god tapas. Ett måste för att bli fallen i fällan i Örebro. Indigo-det bästa stället med sötheterna till service och stämning: och maten smakar bara rätt.
Wincent: en fin personlighet med guldhjärta som sin mamma och pappa. Personlighetsgener blandat av deras doser, lik som pappa och mamma.
Jag har varit i Örebro under helgen, några dämpande vilopulserande dagar, av sällskap, umgänge och styrelsemötet. Jag började minnas alla gamla tidernas dagar, men jag har ingen anledning att komma hem igen till staden där jag har byggt upp mitt halva liv med all drama och action, men i bakfickan med mycket erfarenheter. Jag kom hem igårkväll till Stockholm: det är hemmets lycka. Jag är hemma.
Jag har anledningen att säga: Annamaria, du betyder så mycket för mig. Tack för den tillgivna relationen du och jag har, jag vet att vi är som dag och natt: vi är olika som personer men till med kärlek vet jag att jag kan dö för dig. Döden i kärlek, nöd och lust: du är en verklighetstrogen människa med den riktiga fasaden framför mig, jag menar: min belöning är att uppskatta dig som en av de viktigaste människorna.
Du är inte som de andra. Det är din styrka, och min anledning till att tacka för att du har haft en viktig roll i mitt liv, i många år. Vi har sålt själarna till varandra för längesedan, och det är sällan att två människor som vi har hållit ihop så länge med tjafs, galna inblick, fulländat drama med action, och ändå har vi lärt och uppskattat varandra med att ge och ta mycket i relationen.
Jag blir bara så hemmastadd i din närvaro. Den belöningen till min frihet: att vara mig själv med dig. Den biktstolen, till dig kan jag vända mig till när jag vill, och jag vet när jag kan komma. Allt hos dig är min nyckel till det mesta sannerliga vänskapet.
Hej då.
GLAD-SMAL
Mars-bildcollage av min smalhet.
Sakta. Smalare. Sakta.
Glad-smal.
Jag har börjat inta en rutin, jag har börjat träna och åtstrama pulser, och pumpa blodet, och får svettas på löpbandet, och gör lite olika grejer av si och ti på gymmet. Allt har sin anledning: tränar man så mår man bättre, och orkar mer.
Ja det är faktiskt den sanningen som jag har försummat länge, och visst känner jag en äcklig motvilja ibland för att träna, men jag tänker alltid på mitt lyckoberus av endorfin och energitagande av kliche.
Det är ett bra sätt att utestänga tankar, och bara få svettas. Det har bara varit en liten början på allt som startar. Jag fick lite oroväckande funderingar av den andra sidan i min omgivning.
Smal-bra men fokus-fix är inte samma sak? Nej, men jag måste ha fokus på det jag gör, för då tappar jag annars kontroll om jag inte finner balans i alla mina rutiner, jag måste leva efter mina rutiner. Bara den raka vägen. Ändrar jag min, då tappar jag lust.
Det som jag känner stark lust då måste jag peppa mig själv, och bara på grund av att jag vet det målet jag måste genomföras till April.
Att sluta med bantningskuren, jag måste lämna det bakom mig. Jag kan inte gå på pulvret hela livet ut, även om det är en bra vardagskontroll, för att behålla vikten och av bekvämligheten.
Jag åtnjuter av maten, jag belönar mig med lite choklad och jag äter. Jag fixbantar inte, jag fokuserar på det jag gör. Jag är fixerad av smalheten-det är mitt mål är en annan sak.
Mäta måttbandet, och kroppen: viktigare än att se den siffran på vågen, är sanningen. Just nu måste jag tappa bort envisa fläsktagande kilon, för att nå den vikten på vågen: är jag nöjd. Då kan jag gömma undan vågen, och bara träna för hälsans skull och behålla vikten, så länge jag orkar och lever.
Njuta av smalheten, fina och glada jag.
Jag känner mig snyggare, faktiskt.
Erkänn du.
Svenskt teckenspråk STULET?
- Jag äter färska jordgubbar, och dricker lite intagande energi av kaffe: jag fick ett jobbpass på Manillaskolan idag men kunde inte ta idag på grund av ett annat uppdrag.
Nu har jag lite tid över här att spetsa mina tankar: och kring det här inlägget ska jag lova att vara så enkel och ordfattig i texten för att ge en lättsam läsning för er alla.
Tillbaka till huvudrollen: Dövaktivisten, filosofi, teckenspråksförekämpe. Patrik Nordells artikel framlade i Teckentydare, Nr 2 2011, en medlemstidining under SDF: Stockholms Dövas föreningen. Texten Publicerad. Han kastade en fråga till SDF och medlemmars ang visioner och hopp. Med en attityd.
" Så klart teckenspråk "
________________________________________________________________________
Men vilket vet inte jag hur det egentligen ligger till, och jag upplever att många döva är apatiska och väntar bara på den domdedagen: på något som inträffar det värsta för att få väcka upp reaktioner mellan livet och döden.
Ja ansvaret hos oss, många döva är förlamade, kan jag stå för men det är oroväckande. Det finns några eldsjälar: som verkligen vill kämpa för attitydens frihet, teckenspråk så klart i svenska samhället. Så klart teckenspråk.
Hans poäng till texten i artikeln så har jag tolkat: att det bara luktar massa ironi. Är svenskt teckenspråkt stulet?
- Försök känn med, och förstå vad han försökte komma med och började diskutera med och för oss och SDF, och alla medlemmar för framtidsoron och teckenspråket i Sverige?
AVT-metoden, riktar mot de döva och hörselskadade som bygger på att ge fokus åt barnet med eller utan tekniska hjälpmedel på att kommunicera, och lära sig till det enda hörselsinnet. Det är ofta att inte man uppmanar föräldrar att använda teckenspråk med barn. Det vanligt bland är det inom hörselvården. AVT-metoden sprids snabbt. Tillbaka till samma problem: attitydsproblem!
_____________________________________________________________________________________
Det ironiska kvarstår: det har varit många års forskningar, till den första metoden med babytecken för hörande barn, som har varit ett hett och populärt ämne över 20 år, och hur bygger metoden på, vad menas med babytecken?
Enligt forskarna:
En hörande baby med hörande föräldrar: får extra bonus och pondus, om barnet lär sig kommunicera med föräldrarna på teckenspråk, på grund av att det skulle hjälpa till att " lösa " barnets ilska, fruststion och alla känslosamma svackor vilket förstärks också det mellan barnet och moders relation, och samtidigt skulle talförmågan utvecklas snabbare, självkänsla förbättras på grund av flera sinnen så att barnets intelligens ökar.
HEJ SVENSKT TECKENSPRÅK 2011? SÅ KLART TECKENSPRÅK!
_______________________________________________________________________________________
Varför ska man frånta teckenspråk hos döva barn till med att erbjuda kommuikaktivt teckenspråk till hörande barn, trots är det att det är dövas basgrunderad teckenspråk till det första språket, är den tillgången som är kommuniaktiv " bonus " med teckenspråk för hörande, men att själva de döva får inte stor rätt till teckenspråk, för det ger ett hinder för dom.
SKA VI SÄGA HEJ TILL AVT-METODEN 2011? VART ÄR SVENSKT TECKENSPRÅK PÅ VÄG MOT?
Igår på debattkvällen om Vem äger Svenskt TeckenSpråk, då skulle diskussionen börja avta och avslutas kom hon, vår teckenspråksmoder, Britta om jag kommer ihåg rätt hennes namn upp på talscenen.
- Hon talade med känsla och själen framför oss, jag kunde känna en viss sorg och oro i hennes ögon. Ögonens själ är ett svar på allting.
- Hon kändes bekymrad över framtiden. Hon kom med några bra synpunkter: Vem skulle göra det? Det är vi döva som måste inta ansvaret och bekämpa men samtidigt måste vi finna ett bra samarbete med hörande. På allas bästa och möjligheters sätt. Dövas ansvar.
Ska jag bli bästa vän med Barnplantornas ordförande, för ett diplomatiskt samarbete med att påverka dom att förstå att teckenspråk är viktigt, viktigare än AVT-metoden, talstimulans och fokus på hörselsinnet. Barnplantorna har just nu den stora makten också om vi inte ska tänka på läkare, hörselvården.
- Nej jag kommer ihåg fortfarande vårt mailkontakt då det rådde lite kaos över min blogg för ett par år sedan kring Barnplantorna och Dövplantorna.
Hon skrev några viktiga slutord: att döva behövde mig, bra förebild, och för teckenspråk. Hon tyckte att jag hade guldpenna och skulle kunna komma längre. I det budskapet av henne som teckenspråkets hot.
Desto, större fiender, större ära kanske? Fiender: egentligen varandras bästa vänner till det positiva?
- Det viktigt är det att vi inte ska behöva bara börja starta ett inbördeskrig mellan hörande och döva: på grund av olika syn på värderingar, normer och olika språksmallar att använda till. Men när är den dagen som vi får droppen nog av allting för att reagera? Nej det är dags, vi ska agera och handla till.
Mål:
MEN JAG VILL SE TILL ATT FÖRÄLDRAR som har nyckeln till valfrihet: HÖRANDE SOM FÅR DÖVA BABY i först tillstånd av chock och sorg: ska få lika rätt till lika mycket av dövas information, dövas frågor inom teckenspråk och dövas kultur, råd och stöd, tips lika mycket som Barnplantorna säljer sina gudaverktyg som har större makter med kraftfullt inflytande hos hörselvården, eller läkare, eller tekniska företagen och överallt .
Din skyldighet: synas mer, teckenspråket synas, teckenspråksförekämparna! VI MÅSTE HJÄLPA FÖRÄLDRARNA, DE OKUNNIGA: och dom som inte tror på teckenspråket.
Sluta att bikta, sitta och stillatiga. Amen!
Vem ÄGER svenskt teckenspråk?
Photo 2011-09 mars
Vem äger svenskt teckenspråk?
Du är hörande, men jag är döv.
Ja det var under på en debattkväll igår på Dövas Hus, och dövaktivisten: Patrik Nordell som stod och talade för påhörare, dövpubliken och han lämnade in en vägledning med många funderingar och frågor runt om ägande rätt till svenskt teckenspråk.
Vem äger språket, i princip sett?
Du är hörande, du är svensk: men du talar och hör då talar du svenskt språk.
Jag är döv, jag är svensk: men då hör inte jag, men jag använder svenst teckenspråk.
Talspråket är med ljud, röst och tal. Svenskt talspråk: för de hörande.
En viktig grund som vi måste komma ihåg först och främst: ja det är de dövas språk, teckenspråk äger vi. Men när vi talar om dövkultur är den andra termen som har inkoppling till teckenspråk och dövas likheter och kodexer, det blir alltför stort område att omväxla funderingar och vi måste spetsa den frågan fortfarande till idag.
Vem äger svenskt teckenspråk i Sverige?
Sverige, svenska staten använder svenskt talspråk, och skriver svenska bland de hörande - politiker och regeringsmännen. Men vart sitter de döva bland dom med ett svenskt teckenspråk?
Hörande ska aldrig tala med hörande om de dövas och deras språk och kultur.
Tvärtomt:
Hörande ska alltid tala med de döva: om deras språk och dövkultur.
Den enklaste punkten: att alla hörande använder vårt teckenspråk för att kunna komplettera deras behov, till t.ex att använda det till teckenstöd, eller för de som är CI-bärare inte har riktigt anpassat sig efter tal och hörsel, misslyckas dom då kommer teckenspråk till deras gudasverktyg?
Det är som att utnyttja och använda vårt svenskt teckenspråk på ett och många fel sätt, och det var några funderingar jag fick tänka igenom lite om, först tyckte jag att teckenspråket ska vara ett bidrag, och ett självklart för språkkulturen, för alla i Sverige.
Nej: det känns stora språkskillnader, mellan de hörande och dövas språk: De hörande som hör, talar och äger talspråk, dom använder röst, tal och ljud. Det är ingenting konstigt med det, men varför måste vi " respektera och anpassa oss efter att använda deras talspråk " nu när det inte är vår " riktiga värld " att sitta, lära oss och tala t.ex den diskussionen om AVT-metoden?
Men det är inte vi döva som är socialt isolerade på grund av teckenspråk, som isoleras från deras " så kallade " hörande - riktiga värld med ljud, tal och röst?
Jag kommer till nästa inlägg: mer spetsiga åsikter kring om det.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/att-vara-dov-ar-helt-fantastiskt_641043.svd
LÄR BARN-TODDLER TIARAS
Jag tror på den eviga amerikanska drömmen: Toddler och Tiaras.
Små och söta flickor som står på paneln eller scenen: vinkar med putade pussmunnar mot domarpaneln, och visar upp sina dansuppvisningar, dyra glimmer och glans med mycket puff och volym i håret.
Flickorna har sina fetsittande mammor, fula och misslyckade: de fula ankungarna som blev aldrig svansar får sina vackra döttrar, betvingar dom och inlär dom med dåligt inflytande som kanske skadar deras självkänsla och självförtorende att bli en av de bästa amerikanska skönhetmissarna.
Dom tävlar mot sig själva, och att vara bra, bättre och bäst än de andra: som vinner skönhetstävlingen med många pokaler, pris och pengar, mammorna som utnyttjar sina ambitioner på flickorna genom deras vinning.
Nej jag försvarar den sociala konsten bakom den amerikanska drömmen: den vanliga tendensen som säger: Ut med jäntelagsboken.
Jag tror på en viss metod att lära barn att vara bäst: jag duger, jag känner avund för att kunna presentera mig bättre, och jag vill vara den vackraste som spegeln svarar mot världen framför domarpaneln.
Jag vill vara sötast, vackrast och bäst: den amerikanska skönhetsmissen.
Jag säger självförtroende, och självkänsla.
Jag skulle inlära barnet med ett pedagogiskt synsätt: att lära barnet alltid klara av att ta emot konstruktiva krtiker, och kunna förlora mot de andra som gör sina bättre till på paneln eller scenen. Det innebär inte ens att bara att vara sötast än alla, det räcker inte än så.
Det är en rolig hobby: att få vinna pengar, pris och stolhet över sin egen sociala mediala prestige, och det har också sina bonus till andra möjligheter som t.ex flera kontakter inom modellbranschen, och det kan också ge en bra marknadsföring över sig: en social status, att sälja sig själv med en själ, personlighet och skönhet.
Det är inte fel, och det luktar bara så mycket av jänteslag och regelbok här i Sverige. När jag börjar tycka saker om att det är ok att sälja och presentera sig som bäst, vackrast och finast på scenen som en liten flicka med självmedvetenhet över utseende, färg och form och påtaliga plagg är inte också fel, det kan ge henne mycket inspiration av det senare i livet blir det sociala mertier och självkänslan växer i bakfickan.
Alla ska lära sig att vara bäst, vackrast och vackrare än andra bara man gör en bra prestige på scenen, eller paneln: det är ok att tävla mot andras personligheter, egenskaper och utseende. Men det vikitga att vi ska komma ihåg: det skadar inte självkänslan och självbilden så länge barnet tycker det är roligt att vara med och vill bli en miss någongång.
Barnet lär sig på ett köp att kunna tala bättre, dansa bättre, sjunga eller uppvisa någon speciell talang som intalar sin personlighet, och sälja sitt varumärke med en stark signatur ger seende utmärkelser, kanske en liten skåderspelare inom sig, eller en vacker sångerska som råkar ha en briljant röst. Allt har sina oupptäckta talanger inom varje individ.
Små och söta flickor som står på paneln eller scenen: vinkar med putade pussmunnar mot domarpaneln, och visar upp sina dansuppvisningar, dyra glimmer och glans med mycket puff och volym i håret.
Flickorna har sina fetsittande mammor, fula och misslyckade: de fula ankungarna som blev aldrig svansar får sina vackra döttrar, betvingar dom och inlär dom med dåligt inflytande som kanske skadar deras självkänsla och självförtorende att bli en av de bästa amerikanska skönhetmissarna.
Dom tävlar mot sig själva, och att vara bra, bättre och bäst än de andra: som vinner skönhetstävlingen med många pokaler, pris och pengar, mammorna som utnyttjar sina ambitioner på flickorna genom deras vinning.
Nej jag försvarar den sociala konsten bakom den amerikanska drömmen: den vanliga tendensen som säger: Ut med jäntelagsboken.
Jag tror på en viss metod att lära barn att vara bäst: jag duger, jag känner avund för att kunna presentera mig bättre, och jag vill vara den vackraste som spegeln svarar mot världen framför domarpaneln.
Jag vill vara sötast, vackrast och bäst: den amerikanska skönhetsmissen.
Jag säger självförtroende, och självkänsla.
Jag skulle inlära barnet med ett pedagogiskt synsätt: att lära barnet alltid klara av att ta emot konstruktiva krtiker, och kunna förlora mot de andra som gör sina bättre till på paneln eller scenen. Det innebär inte ens att bara att vara sötast än alla, det räcker inte än så.
Det är en rolig hobby: att få vinna pengar, pris och stolhet över sin egen sociala mediala prestige, och det har också sina bonus till andra möjligheter som t.ex flera kontakter inom modellbranschen, och det kan också ge en bra marknadsföring över sig: en social status, att sälja sig själv med en själ, personlighet och skönhet.
Det är inte fel, och det luktar bara så mycket av jänteslag och regelbok här i Sverige. När jag börjar tycka saker om att det är ok att sälja och presentera sig som bäst, vackrast och finast på scenen som en liten flicka med självmedvetenhet över utseende, färg och form och påtaliga plagg är inte också fel, det kan ge henne mycket inspiration av det senare i livet blir det sociala mertier och självkänslan växer i bakfickan.
Alla ska lära sig att vara bäst, vackrast och vackrare än andra bara man gör en bra prestige på scenen, eller paneln: det är ok att tävla mot andras personligheter, egenskaper och utseende. Men det vikitga att vi ska komma ihåg: det skadar inte självkänslan och självbilden så länge barnet tycker det är roligt att vara med och vill bli en miss någongång.
Barnet lär sig på ett köp att kunna tala bättre, dansa bättre, sjunga eller uppvisa någon speciell talang som intalar sin personlighet, och sälja sitt varumärke med en stark signatur ger seende utmärkelser, kanske en liten skåderspelare inom sig, eller en vacker sångerska som råkar ha en briljant röst. Allt har sina oupptäckta talanger inom varje individ.
- Det är ändå inte varje dag alla tjejer kan bli modeller för damtidningar, eller för klädvarumärken, eller på modevisningar: catwalk med kända designers eller kända supermodeller på Victoria Secret.
IDIOTI-SMAL
Jag vill vara smal.
Jag är målmedveten, jag måste slutföra mitt mål till April 2011, då har jag gått ned i vikt - och med att ha tagit bort fläsktagande kilon ca 30 kg. Dum men ändå stolt över mitt mål. Jag vill. Jag ska.
Jag förstår inte, bara att jag anses vara den som utsänder dåliga signaler för vem?
Alla människor tvångsbantar, studsbantar, och alla media-tidningar pratar om hälsocoacher, härma kändisars träningschema, smala kroppar, feedback till svett och flås på gymmet, och sunda lösningar i köket, och få bra mat för en sund hälsa, och undvika syndiga fällor att bli fallen i fetmans baromet?
Det är inte bara mitt ansvar? Jag menar, varför får jag inte vara smalare? Det är inte fel att vara smal? Jag är bara trött på att vara någon som har lite extra valkar, fläsk på hullet, lite gullig dubbelhaka och lite mysiga lårben.
Sanningen ger smärta, men smalheten förblir snyggare, och i min helhet av min potentiala längd blir jag snyggare som smalare, det vet världen.
Jag var egentligen född till en smal tonårsflicka av naturen, och jag skryter inte, men jag hade faktiskt en av de snyggaste kropparna på högstadiet, och på stranden. Jag hade rumpan, midjan, byst och kurvan. Jag var slank och trimmad.
Jag har svållat kroppen med mina egna val: jag ville komma med i ett tjejgäng av mulliga tjejkompisar, jag ville känna mig hemmastadd med en kroppsidentitet med dom. Julia skojade om att jag inte fick vara med eftersom jag var smal.
Jag slutade rida, och tränade inte mer fysiskt: jag började söka mig till äventyr, tidlösa rutiner och jag hade inte ansvaret över hur jag åt, och jag levde bara för dagen. Allt jag bara njöt av.
Sedan var det ju snabbmat, pizzorna på nätterna av vilda festers hunger, en massa fikaställen med tjejerna, och en massa alkohol bakom mina unga år. På smyget blev jag sakta kraftig men kurvan behöll jag alltid, med liten glädje. Jag som var kraftig och tjock fick jag ändå mycket sex och pojkar. Tjocka människor kan knulla, och ha snygga pojkar.
Med åren i mellantaget studsade jag ned i vikt och jag hade en stabil bantningsperiod för snart 3 år sedan, så har jag behållit min vikt under dessa åren tills nu idag: gällande 10-15 kg kvar.
Jag lever för min skönhetsmarknad och jag ser inga fel med stora storlekar, och det är bra att det finns större storlekar för alla kvinnokroppar: jag menar, det finns folk som inte vill eller kan vara smala, på grund av en större kropp kanske anses vackare eller om personen inte har bra ämneomsättning eller fettförbränning.
Idioti.
Jag är ändå inte den skyldiga: jag bär inte på ansvaret för att vara tjock bara för att vara en god förebild? Jag vill vara smalare, varför är det fel? Det handlar om MIG.
Ni är så snåla med uppmuntran, och missunnar mitt så kallat eget beslut? Jag menar, jag säger självförtroende och självkänsla först före skönheten, och jag bestämmer mig för en sak: jag vill vara snyggare i smalare kropp, och varför är det återigen fel?
Jag blir äldre, och ni säger: att när man blir desto äldre, blir det svårare att ta bort äckliga fläskvalkar och alla onödiga mjölkpaket-kilon.
Jag borde ta och träna, för att trimma kroppen, men det problemet är det att jag går på bantningskuren med all drickpulvret: så kallade snabb bekvämlighet, och de är så goda, kolhyradsnåla och det smakar som McDonalds: milkshake.
Jag äter en till ett par gånger om dagen: med vanlig måltid, men jag dricker och jag tränar mentalt att vara medveten om varje kaloric, och ändrar min matvana: jag går inte på bullar, choklad och skitmat nej men jag verkar vara överkänslig för vitt bröd, och pasta, ris och potatis.
Jag tror på vissa strikta dieter eller GI-metoden, med mycket feta innehåll, och kolhyradsnåla innehåll: det funkar och ger bra effekter, mer protein.
Syndiga bakfällor: går ibland på mina nerver, jag älskar choklad och kladdkaka men till en lagom dos. Men det här är olika uppfattningar, målriktningar och allt med jag kan säga:
JA JAG ÄR IDIOT: som bantar, och strävar efter den målsättade bilden: att vara smal, smalare och smalast.
IDIOTI men jag står fortfarande på mitt mål. Att ta bort 10-15 kg till, sedan är jag färdig och nöjd.
Det är mitt mentala ansvar. Att jag ska lyckas, och få känna mig i en smalare kropp?
Jag uppmuntrar inte ungar som går på en massa godis, och chips, och med att säga: låt dom få äta, och njuta av det, dom är bara barn nej jag ska lära dom att känna till en viktig regel i dagens skönhetsmarknad med en sund hälsa, dom ska lära sig göra sina val och stå för konsvekenser.
Att vara tjocka eller smala: det handlar om självmedvetna val.
Den som blir vad man äter.
Jag är målmedveten, jag måste slutföra mitt mål till April 2011, då har jag gått ned i vikt - och med att ha tagit bort fläsktagande kilon ca 30 kg. Dum men ändå stolt över mitt mål. Jag vill. Jag ska.
Jag förstår inte, bara att jag anses vara den som utsänder dåliga signaler för vem?
Alla människor tvångsbantar, studsbantar, och alla media-tidningar pratar om hälsocoacher, härma kändisars träningschema, smala kroppar, feedback till svett och flås på gymmet, och sunda lösningar i köket, och få bra mat för en sund hälsa, och undvika syndiga fällor att bli fallen i fetmans baromet?
Det är inte bara mitt ansvar? Jag menar, varför får jag inte vara smalare? Det är inte fel att vara smal? Jag är bara trött på att vara någon som har lite extra valkar, fläsk på hullet, lite gullig dubbelhaka och lite mysiga lårben.
Sanningen ger smärta, men smalheten förblir snyggare, och i min helhet av min potentiala längd blir jag snyggare som smalare, det vet världen.
Jag var egentligen född till en smal tonårsflicka av naturen, och jag skryter inte, men jag hade faktiskt en av de snyggaste kropparna på högstadiet, och på stranden. Jag hade rumpan, midjan, byst och kurvan. Jag var slank och trimmad.
Jag har svållat kroppen med mina egna val: jag ville komma med i ett tjejgäng av mulliga tjejkompisar, jag ville känna mig hemmastadd med en kroppsidentitet med dom. Julia skojade om att jag inte fick vara med eftersom jag var smal.
Jag slutade rida, och tränade inte mer fysiskt: jag började söka mig till äventyr, tidlösa rutiner och jag hade inte ansvaret över hur jag åt, och jag levde bara för dagen. Allt jag bara njöt av.
Sedan var det ju snabbmat, pizzorna på nätterna av vilda festers hunger, en massa fikaställen med tjejerna, och en massa alkohol bakom mina unga år. På smyget blev jag sakta kraftig men kurvan behöll jag alltid, med liten glädje. Jag som var kraftig och tjock fick jag ändå mycket sex och pojkar. Tjocka människor kan knulla, och ha snygga pojkar.
Med åren i mellantaget studsade jag ned i vikt och jag hade en stabil bantningsperiod för snart 3 år sedan, så har jag behållit min vikt under dessa åren tills nu idag: gällande 10-15 kg kvar.
Jag lever för min skönhetsmarknad och jag ser inga fel med stora storlekar, och det är bra att det finns större storlekar för alla kvinnokroppar: jag menar, det finns folk som inte vill eller kan vara smala, på grund av en större kropp kanske anses vackare eller om personen inte har bra ämneomsättning eller fettförbränning.
Idioti.
Jag är ändå inte den skyldiga: jag bär inte på ansvaret för att vara tjock bara för att vara en god förebild? Jag vill vara smalare, varför är det fel? Det handlar om MIG.
Ni är så snåla med uppmuntran, och missunnar mitt så kallat eget beslut? Jag menar, jag säger självförtroende och självkänsla först före skönheten, och jag bestämmer mig för en sak: jag vill vara snyggare i smalare kropp, och varför är det återigen fel?
Jag blir äldre, och ni säger: att när man blir desto äldre, blir det svårare att ta bort äckliga fläskvalkar och alla onödiga mjölkpaket-kilon.
Jag borde ta och träna, för att trimma kroppen, men det problemet är det att jag går på bantningskuren med all drickpulvret: så kallade snabb bekvämlighet, och de är så goda, kolhyradsnåla och det smakar som McDonalds: milkshake.
Jag äter en till ett par gånger om dagen: med vanlig måltid, men jag dricker och jag tränar mentalt att vara medveten om varje kaloric, och ändrar min matvana: jag går inte på bullar, choklad och skitmat nej men jag verkar vara överkänslig för vitt bröd, och pasta, ris och potatis.
Jag tror på vissa strikta dieter eller GI-metoden, med mycket feta innehåll, och kolhyradsnåla innehåll: det funkar och ger bra effekter, mer protein.
Syndiga bakfällor: går ibland på mina nerver, jag älskar choklad och kladdkaka men till en lagom dos. Men det här är olika uppfattningar, målriktningar och allt med jag kan säga:
JA JAG ÄR IDIOT: som bantar, och strävar efter den målsättade bilden: att vara smal, smalare och smalast.
IDIOTI men jag står fortfarande på mitt mål. Att ta bort 10-15 kg till, sedan är jag färdig och nöjd.
Det är mitt mentala ansvar. Att jag ska lyckas, och få känna mig i en smalare kropp?
Jag uppmuntrar inte ungar som går på en massa godis, och chips, och med att säga: låt dom få äta, och njuta av det, dom är bara barn nej jag ska lära dom att känna till en viktig regel i dagens skönhetsmarknad med en sund hälsa, dom ska lära sig göra sina val och stå för konsvekenser.
Att vara tjocka eller smala: det handlar om självmedvetna val.
Den som blir vad man äter.
