Mars-bildcollage av min smalhet.

Sakta. Smalare. Sakta.
Glad-smal.

Jag har börjat inta en rutin, jag har börjat träna och åtstrama pulser, och pumpa blodet, och får svettas på löpbandet, och gör lite olika grejer av si och ti på gymmet. Allt har sin anledning: tränar man så mår man bättre, och orkar mer.

Ja det är faktiskt den sanningen som jag har försummat länge, och visst känner jag en äcklig motvilja ibland för att träna, men jag tänker alltid på mitt lyckoberus av endorfin och energitagande av kliche.

Det är ett bra sätt att utestänga tankar, och bara få svettas. Det har bara varit en liten början på allt som startar. Jag fick lite oroväckande funderingar av den andra sidan i min omgivning.

Smal-bra men fokus-fix är inte samma sak? Nej, men jag måste ha fokus på det jag gör, för då tappar jag annars kontroll om jag inte finner balans i alla mina rutiner, jag måste leva efter mina rutiner. Bara den raka vägen. Ändrar jag min, då tappar jag lust.

Det som jag känner stark lust då måste jag peppa mig själv, och bara på grund av att jag vet det målet jag måste genomföras till April.

Att sluta med bantningskuren, jag måste lämna det bakom mig. Jag kan inte gå på pulvret hela livet ut, även om det är en bra vardagskontroll, för att behålla vikten och av bekvämligheten. 

Jag åtnjuter av maten, jag belönar mig med lite choklad och jag äter. Jag fixbantar inte, jag fokuserar på det jag gör. Jag är fixerad av smalheten-det är mitt mål är en annan sak.

Mäta måttbandet, och kroppen: viktigare än att se den siffran på vågen, är sanningen. Just nu måste jag tappa bort envisa fläsktagande kilon, för att nå den vikten på vågen: är jag nöjd. Då kan jag gömma undan vågen, och bara träna för hälsans skull och behålla vikten, så länge jag orkar och lever.

Njuta av smalheten, fina och glada jag.

Jag känner mig snyggare, faktiskt.
Erkänn du.