Brevet från Stockholm 10 januari 2011-01-10

 

Raka ord och våra ordalagar eller spottord över varandra, vi hälsar aldrig på varandra och jag slipper följa den sociala normen: vi måste säga HEJ AB.

 

Det som är bäst med dig, säger du saker när du tänker och kommer på det du vill skriva till mig eller ställa in konstiga frågor, eller kasta skit över på mig, och begära svar av mig. Jag begär, och begär. Du begär och vill förstå. Jag vill fråga, och förstå. Vi tjatar på varandra.

________________________________________________________________

Pussgrodor: Ja det är roligt, så roligt och en gudomlig lycka för dom att vänta 2:a bebis, och jag tycker bara att det är alltid så roligt med flickbebisar, mina dockor. Jag ser ett högre värde hos det könet, jag är jämställd på könslösa perspektiv och det är en annan sak, och en annan ställning till det. Men bara rent biologiskt ur min känsla, tycker jag bara om flickbebisar, dom är roligare att vara med, mina levande dockor.

 

Jag kanske förknippar mig själv med dom som jag själv råkar vara en kvinna? Könslöst, är alla lika och söta. Jag råkar bara älska Filippa, Annikas unge mer, och jag råkar bara älska Maja mer, syskonbarnet. Kvinnan är ett styrvärde, ett viktigt kön här på jorden.

 

Genus och alla inställningar till Genus är väldigt viktiga: jag sätter aldrig ett kvinnligt kön undergivet, jag sätter dom på ett högre värde, dom får knulla runt, och gör likadant som alla pojkar och män, och dom får lika löner, och dom får ha vilka kläder som helst, utan att begränsa det till deras skyldiga offer till orsaker som sker i samhället.

__________________________________________________________________

 

HAHA: allt är OK med honom, jag som lever tillsammans med också. Men det som är skönt med dig är det att du har ett förhållande, som jag ser respekt och kärlek, men ändå är ni som två i två, ni är personliga individer, egna själar och ni hånglar inte framför mig på det fjolliga sättet, eller komma med en massa rosenskimrande amours vurm. Att ni är det vackraste och bästa paret, nej jag kan se och förutspå som det är bra för er, och ni har DET som inte andra har det i allas förhållanden.

 

Jag menar, ni visar era verklighetstrogna kärlek med cyniska inslag är bitterljuvt. Jag besöker er och har varit med er mycket, känner jag mig alltid hemma hos er, jag känner mig aldrig utanför eller fånig framför rosenskimrande par som bara lägger tid i rampljus och fokus på varandra.

 

Jag älskar bara tankar på det där med sönderknullade flickor som behöver Rasputin för att förstå livets existens bakom sex och skönhet, och porr. Fader Vår - coachen - fina och prydiga flickor existerar inte, dom är bara underlägsna och undergivna för rädslan av smuts.

 

Nej Rasputin är smutsig och äcklig, men ändå en helande legend med mycket karisma och sex över alla vackra och fula kvinnor som levde i under, mellan och överklasser. Jag tackar för min mentala förmåga till att känna och förstå attraktionslagen hos varje kandidat. Jag blir bara så ledsen när jag ser vissa tjejer som är så naiva och blåögda. Fader Jesus älskade horor, han tyckte om att ta hand om de smutsiga. Sex är en formell och hemlig drog till syndernas blottögat.

____________________________________________________________________

 

Nej: jag hatar käck-folk och det luktar bara äckel. Jag vet inte, jo jag är optimist men dom som är käckglada, mest älskade av dom som mindre älskar oss? Jag begriper mig aldrig på dom, eller är vi svårförstådda av dom som inte förstår våra ingömda kodex?

 

Många får blommor och äror, men vi får bara taggtrådar, men förtjänar vi alltid taggtrådar av kärlek? Vi kanske fungerar bara bättre med verklighetstrogna människor. Inte med dom som förnekar det livets verkliga jaget, eller utför blockeringar framför sanningsjägare som vi, eller så är vi bara vissa urval till kandidater som sitter i egen värld, och där kallar vi för Klarabohemrerna.

 

De andra som inte klarar av att sitta där med rysstörda själar, eller så kallade hjärngudar? Sarkasm, ironi och skadeglädje är ibland härligt syndigt, men det är också en naturgåva att leva med känslor bakom orden och meningar, vi är bara världens viktiga åsiktfångar. Vi är intressanta kandidater till generella folkgrupper.

 

Dom har sina gyllene regelböcker och det har vi, men ofta blir vi bestraffade för det vi säger, står för det och någon kan börja tycka att vi två är lite för mycket för vår relation? Men varför kan inte någon människa unna och belöna oss med det vi har ett värde över relationen, och till den du vill vara, och den jag vill vara?

2011 säger jag hej nu till det nya året: och jag hatar snövädret, och det snöar idag. Förbanna vädergudarna. Det räcker.

Jag avundas alla som just nu ute i solens sällskap och känna av värme, och medan jag sitter här och väcker liv i huvudet av kaffe, livsnödvänligaste kicken.

Jag återställer mig till mina rutiner, och jag har haft en skön jul med slapp och ett briljant nyår hemma hos Jocke: i Alvik firades av mysiga människor: Moder Julia och Fader Nik var med på platsen också.

Jag blir bara mer och mer kär i honom. Av alla människor, känner jag honom på kort tid men ändå närmare för varenda gång, som sagt har jag känt till namnet och vetat till länge sen, men jag har haft mina skygglappar.




Källa: Fick mms av dom då den natten, en av VIP-nätterna, då dom saknade mig. Mindy @ Joakim

Igår sa en av tjejerna på kvällen, med en gullig kommentar: att vi verkade funka ihop, och vi hade något gemensamt, och passade ihop: syns och känns utifrån bilderna. Människor klickar med varandra på grund av olika anledningar, det är så fascinerat att vi alla kan överraska varandra.

Då tänker jag på det som jag och Mallan har: vi kände inte varandra så väl men på kort tid, bara kliche och klicehe, en relation med regelböcker, och kodexer, ett slags kodspråk som ingen annan kan alltid förstå eller smälta in i vår hörna men dom är alltid välkomna, om dom bara låter oss vara som den vi vill vara, och dom ska vara sig själva så funkar det då.

Då såg världen att vi hörde ihop även, om vi är väldigt olika till t.ex utseendemässigt, vissa intressen och som personer som dag och natt.

Mindy kommer att känna hatkärlek för det här men det är mina ordalag: jag känner livet och döden för henne.

Kliche, så fort när jag flyttat hit, förs vi närmare varenda gång, och oftare vi ses. Starkare, och närmare. Ibland har allt sin mening med det som menas. Vi ses inte ofta då jag bodde i Örebro, men bara har haft digtala ord och telepati, det ibland kan inte räcka till livet. Det är jag glad också för. Nu säger vi hej till en 2011-resa.

Därför blir det en sista minutens resa för oss tre till slutet av maj till sommar: det billigaste och soligaste som erbjuds: blir bara slapp på stranden, sola och bli bruna, bada och bara slappa av, leka på lite äventyr, åtnjuta av mulitikulturellt mat, känna på spänningens nerver, och känna av livets rörelser. Vilket land, fortfarande inte bestämt. Något av dessa länder som: Grekland, Turkiet, Spanien.

Jag längtar så: redan och jag vill bara komma bort härifrån mot solen, tidlösa rutiner och sköna sällskap, och föda fram nya upplevelser.

Då minns jag den pulserande resan, rent spontant med Johan och Kenta, mina resekandidater i somras: som smakade på en härlig äventyr med vissa hemligstämplade scener, men också mycket komedi och drama infördes det på resan, och solslapp medgav en perfekt återkoppling till livets tag och krafter.



Källa: 2010-SUMMER TURKIET, ALANYA

http://www.barnplantorna.se/page.php?id=159

Barnplantorna:

" En del barn med CI går integrerade med normalhörande barn i förskolor och skolor md stöd och vissa anpassningar. "

Isabel:

Vilka anpassningar överhuvudtaget? Och vilka stöd får man? Varför ska man egentligen ha vissa anpassningar och stöd, för att det kanske inte egentligen funkar för dom som går på integrerade skolor.

Inse verkligheten: CI-barn som som anses inte " normalhörande " kan egentigen inte intergrera sig med normalhörande i förskolor och skolor med taltolkar, eller teckenstödstolkar eftersom barnet får ofta missar och blockeringar i kommunikation som begränsas mellan de andra hörande, på grund av för mycket " växlande av olika kommunikationssätt som talad svenska och teckenspråk, och de hörande kanske kan inte fullländat teckenspråk, och barnet kanske inte talar eller hör bra.

Vad menas och hur anses det som " normalhörande " barn: definieras som " normalt hörande " och då är det ju att om man är döv då hör man inte, men det är " normalt dövande " ändå också? Jag menar, är man född som normalt hörande, och man är född som normalt dövande, varför kan inte det funka ur det perspektivet också?

______________________________________________________________________________

Barnplantorna:

" Andra barn behöver av olika skäl gå i specialförskolor/andra skolor för sin utveckling. Det kan handla om sent opererade barn eller barn med svårt inlärningssvårigheter eller andra funktionshinder utöver hörselnedsättning "

Isabel:

Jag befattar inte mig med audisternas trångsynta synvinkel på det här, förbanna över den raden som jag aldrig kommer att acceptera.

Andra barn som har andra skäl: behöver gå i specialförskolor och andra skolor för utveckling: som sent opererade barn eller barnets svårigheter med inlärningsförmåga? Det gör mig faktiskt ledsen över det här jag läser.

Anses de " dövande som dumma " som behövs gå på specialskolor för att få ännu med anpassningar och stöd? Nu när dom säger att CI-barn går på intergrerade skolor med vissa anpassningar och stöd? Dubbelmoral!

Bekänn istället: det är de barnen som går på intergrerade skolor: självmordsoffren som behöver räddas i sista sekunden går på specialskolor för att få teckenspråk, men de är redan trasiga på grund av för mycket växlande av kommunikationssätt och blockeringar. Inse verkligheten, Barnplantorna och alla föräldrar!

Barnets svårigheter med inlärningsförmåga: av vad? Barnet som funkar inte det nästan perfekta " normalhörande " och inte kunna tala och höra? " Dum som döv " med begränsade inlärningsförmåga som går på specialskolor: lär sig av teckenspråk istället?

Man beklagar över barnets misslyckande, och barnet som inte har uppnåt till paradiset av Barnplantornas förväntningar: och hänvisar barnet istället till specialskolor: för att överleva, och ändå är en trasig själ med förvirrade språk-koder?

Nej! Alla som är döva: går i på dövskolor på grund av dövhet, men på grund av det innebär undervisningar och utvecklingar av teckenspråk, som kommuniceras på direkt och på platsen, och det är den raka vägen till ett språk för döva barn: utan mentala ansträningar och anpassningar. Teckenspråk, det enklaste vägen: att vara " normalt dövande "

Nu förstår jag inte på den helheten för utvecklingen av " tvåspråkiga skolor " - vilken attityd införs det här i svenska samhälle för oss " normaldöva " och har ni inte förstått och känt av varningen: det skadar oss i framtid. DET HÄR ÄR EN DÖDSDOM!

Vi kan bara välja: att blunda, och acceptera förändringar, och undergivna som vi de döva som egentligen vet bättre än de " normalhörande " . Vi låter inte Barnplantorna sprider in sina bacieller över sårbara föräldrar utan med kunskap, och myndigheter: för deras täta samarbete, och kör " över oss ".

Jag kämpar för att vara " normalt dövande " på grund av att det är jag som blev till den jag föddes: allt har sin mening.

Att vara handikappad: är inte som att vara döv, det har inte ni " normalhörande " förstått.
Men det går kanske inte att förstå, men förstå oss " normaldövande " det är vi som vet bättre, och bäst.


Förnekelser funkar alltid men sanningen vinner:

Tal-hörsel hör ihop
Teckenspråk-dövhet hör ihop

www.barnplantorna.se

Lars Ohly befattar inte sig med rasister: och vägrade gå eller sitta i ett samma rum som SDs Åkesson, det kommer ni ihåg? Men det budskapet lutade åt det hållet: att Lars accepterar aldrig rasism.

Barnplantorna är en organinsation som ger teknisk hjälpmedel för dom som hör sämre, och är döva till t.ex, och inte tala om till att teckenspråk är viktigt, främst och först av teckenspråk på grund av deras verksamhetside på att kunna höra, använda rösten och förstå ljud: är det väldigt viktigt för barnen som får tekniska hjälpmedel kunna få talstimulans. Det är deras mål till ett paradis: föräldrar får hopp av höga förväntningar av sina döva barn som kan höra, och tala. Men det är ett förtyck till individen.

Dövt barn lär sig höra, och tala för att anpassa sig efter till audister: hörseln ska vara perfekt. Barnet ska kunna tala. Men till vilket pris, och vinning i längden? Eftersom teckenspråk är ändå så viktigt, och det viktigaste språket för barnet i grund till första språk barnet ska få. 

Döva barn förblir döva, och dom hör aldrig bättre än de så kallade " friskt hörande " kommer aldrig att ske. Det sliter på föräldrarnas hopp, och varje barn är en individ. Det är inte alla barn som uppnår till paradisets hörsel och kunna förstå ljud och tal.

Döva barn kommer att bli självmordsoffren för trasiga själar av brist på förvirrade koder, och missa likheter, en del av teckenspråk, och dövas kultur, historia och inte få chans att planta sig och få en egen rot i dövas kultur och historia: få känna sig naturlig av dövhet och teckenspråk.

SDR: ska inte befatta sig med audister och Barnplantorna: och inte heller lokalföreningar eller SDU, Sveriges dövas ungdomsförbund förran dom har fått erkännde av svenska samhälle och SPSM, och andra myndigheter: Dövas skolor, främst och först teckenspråk. Bara teckenspråk. Och inga " anpassade tyglar " över de döva.
Teckenspråk föregår tal. Dövas historia, och kultur syns mer. De döva utbildade inom sociala sammanhang, språk och forskningar: sätts på högre positioner och ska låtas få jobba med dom på uppsatta myndigheter: och synas mer i politiken, och i sammanhang till skolfrågor: som SPSM, och alla skolor.

Jag befattar inte mig med audister, ett förtryck som diffusar över oss alla döva individer. Vi ska inte behöva anpassa oss till de hörande som tror veta sig bättre om oss: nu när vi är ändå födda och kommer till världen, valde naturen dövhet åt oss har då sina syften, men att vi lär tala och höra oss: och förlora oss själva i ett tomrum som bara irrar runt: med energi och slöseri bort med tiden på tal och hörseln.

Acceptera aldrig audister och Barnplantorna: dom föder fram fördomar, och trångsynta om den defekten av det perfekta handikappet: vi är döva och hör inte anses ett stort problem: det är fel att vara döv. Att höra är bara så rätt. Det är inte rätt!

SDR: vad gör ni?
Vad gör medlemmar?
Vad gör lokalföreningar?
SDU: vad gör ni?

TAL OCH HÖRSEL hör ihop
DÖVHET och TECKENSPRÅK hör ihop

Teckenspråk kan erbjudas till de hörande som vill lära sig teckenspråk: av valfrihet av sina egna beslut

Tal kan erbjudas till de döva som vill lära sig tala: av valfrihet på deras egna beslut.

Dövas rättvisa?

När jag fick en kommentar av AFFE i ett tidigare inlägg: gav intressanta funderingar. Jag kommenterade tillbaka till hans fråga, men jag ville skriva av mitt ledarskap och rebellism: som döv, och som medlem i SDR.

Jag tror på en ny revolution som behövs inom SDR, Sveriges Dövas Riksförbund: betyder en styrelse med nya påtändningar, eldsjälar och de som verkligen vill: satsa på det som förändras, och behövs, och synas mer.

SDR har inte varit pigga på sistone, och jag tycker att SDR är något diffust svårhänt, och jag tror inte på diplompati, det känns som att SDR inte lever upp till deras självmanta förväntningar till det dom kan ge för oss och svenska samhälle.

SDR måste återupplivas, som återföds av nya rebeller: behöver inte betyda dåliga rebeller, det måste finnas en balans i styrelsen tror jag: en styrelsemedlem har hoppat av på grund av dåligt rollspel mellan ordföranden och honom. Om det händer att flera av styrelsemedlemmar hoppar av: vad händer?

Det oroar mig: på grund av vems ansvar ligger på det att SDR ska fungera: ett utopi för dövas framtid och teckenspråkskamp?

Jag förstår: det krävs också av arbete och tid men jag tror på en riktigt bra arbetsgrupp med stenkoll, och vilja med alla styrelsemedlemmar: som får lika stöd, och delat ansvar på arbeten funkar det.

Men så länge, som döv och när man har fått uppdrag att sitta i styrelsen, som styrelsemedlem: skyldig till att utföra plikter och målsiktade uppgifter: för medlemmars förtroende av förhoppningar och förväntningar.

Jag tror inte längre på medlemmar: dom är undergivna och underlägsna. Många medlemmar är vilsenledda och förvirrade. Dom bryr inte om det vad dom vill se förändringar: dom litar allt för mycket på SDR och vissa starka dövprofiler: som kan göra något för svenska samhälle.

Jag vet inte varför, dom har kanske förlorat förtroende och hopp för framtidsförändringar. Eller beror det på föreningar i hela Sverige. Jag har sett och mött många unga de: bryr inte sig om det, eftersom vi har det så bra, och vi har ju det bra säger dom. Dom är döva, vet dom och det är ok för dom, men dom tycker att det är inte dom som ska göra åt den saken. Men alla som är döva måste göra något.

SDR: ska alltid understyras av de döva styreslemedlemmar och döva tjänstemän. PUNKT OCH SLUT.

• Vi kan inte ha de hörande som sitter i SDR: Sveriges Dövas Riksförbund. Vissa undantag kan vi gå med på: men de hörande får vara någon som verkligen brinner för de dövas rättigheter, frihet och erkännadets kamp till teckenspråk: som håller i liv och det ligger på de hörandes ansvar också: lojalitet till oss.

En av flera exemplar:

Attitydproblem, kunskap och förnuft bland de hörande? Jag vet, teckenspråk har blivit och är mycket populärt för många som vill lära sig teckenspråk: och det förstärks med teckenspråket som står i en del av språkkulturen på en viktig början för de hörande som känner till teckenspråk och hädanefter känner dom till dövas historia och kultur men det är problemet är det att det är inte alla som får chans och känna till det.

Dom lär sig på grund av att kunna kommunicera med oss, eller om dom vill bli teckentolkar, eller teckenspråkskunniga anställda: men dom bör inte ta t.ex ta ifrån våra jobb på teckenspråksmiljön till t.ex eftersom det alltid är " ett paradis för de som anställs " skulle kunna höras och tala, men att använda teckenspråk är en meriterande fördel.

Det som har hänt: skrivs i olika jobbannonser: att dom söker någon som använder teckenspråk men ska kunna höra och tala: det här skriker varning! Det är inte bara första gången det händer, jag har sett flera av jobbannonser, och det är diffusa blockeringar som måste slopas bort. DET ÄR ATTITYD.

Vem som helst ska kunna få söka den tjänsten: det kvittar om man är hörande eller döv.

Barnplantorna har ingen någon teckenspråkskämpe som döv som sitter i deras verksamhet, dom jobbar i grunden för en målgrupp med tekniska hjälpmedel och utveckling. Dom vill ha folk som jobbar i verksamheten ska vara gemensamt målsiktade på grunderna av verksamhetsiden: att kunna höra, tala och använda rösten.

Arbetsmarknaden:

Vi behöver inte heller ha fler och fler de hörande som jobbar på teckenspråksmiljön? Det blir bara orättvist och dubbelmoraliskt eftersom jag har hört en del döva som jobbar på arbetsplatser, de ensamma döva anställda, känner sig ensamma i utanförskap bland de hörande arbetskollegor till t.ex missar få lika mycket av information.

• Dom upplever ofta att de andra bryr inte om teckenspråk, eller brukar det vara alltid den döve anställda som får anstränga sig ännu mer för att få smälta in inom sociala sammanhang på arbetplatsen, bär det oftare på personens ansvar att se till att man överlever.

När arbetsgivaren vill anställa eller behöva flera personal av olika anställningsformer, och det händer väldigt sällan, nästan aldrig att de inte ofta tänker på eller tar in de flera döva? Varför inte fler döva anställda då?

Nej ofta brukar det bli " en negativ eller osäker motvändning " och det bara som räcker eller känns bäst med en döv anställd: Varför räcker det? Det går väl att ha 5 döva anställda på t.ex en klädbutik? Det går också väl att ha 4 döva anställda på en Stor mathandelsbutik? Det går väl att ha 2 döva anställda på ett vanligt badhus?

Eller 3 anställda döva på ett hotell?

Men varför anställer inte SPSM någon döv som kan jobba med dom? När det har alltid behövts med det, och det finns en del väldigt bra och utbildade de döva som kan jobba med det inom SPSM: speciellt nu när det sammanhänger till dövas skolor. Jag vet inte om SPSM någonsin har haft döva anställda personal som jobbar inom myndigheten?

• Det känns tråkigt: att inte ha fått höra, och sett att någon döv anställd jobbar på SPSM: det är väldigt en viktig höjdarpunkt att de döva ska synas mer i SPSM med tanken på att SPSM är en otroligt viktig portal inom myndigheter som ligger närmare till politiken, staten och olika organinsationer för teckenspråksframtid, skolfrågor för de döva barn och ungdomar:

Visst ska Barnplantorna inte behöva ha en döv person till t.ex teckenspråkskämpe eller som stödjar till verksamhetsiden i deras organisation. Men SPSM: vilket utformar det till den frågan: Varför inte några döva anställda får rätt till en högre position hos dom: i princip sett är det teckenspråksmiljö hos SPSM ska egentligen vara i den grunden?

Alvan, tack att du överraskade mig med ett personligt sms, jag fick och till ett annat mobilnummer, jag läste igårkväll då jag kom hem från Örebro.

Jag visste inte att ni genomläste mina inlägg: och att jag förstod att du blev nyfiken eftersom du blev nämnd i ett par textade inlägg.

Att du blev glad för det jag skrev om den omständigheten som du har varit med och genomgått på barnlägret på ett tvprogram. Jag bryr mig om den rättvisans kamp: teckenspråk för alla för en, och en för alla: för din grundterm är din rättighet till att använda teckenspråk.

Den tumregeln funkade inte på barnlägret och det är jag ledsen för.

Varför skulle Alvan behöva egentligen åka hem nu när det egetligen borde vara dem som inte ens använde teckenspråk skulle vara de skyldiga istället som fick åka hem, och avta sina bestraffningar istället för att inte ha respekt den tumregeln, som programledaren har förtytt på ett gruppmöte: använd teckenspråk. Alla för en och en för alla.

Det är min åklagardom: i försvaren för Alvans rätt till att vara döv, och utan tal. Teckenspråk är bara ett underlydnat språk: respektera det. Hon hade egentligen rätt till att få trivas och vara kvar på barnlägret som en döv deltagare: den rätten till frihet att använda teckenspråk.

De andra som inte visar lydnad och respekt för teckenspråk: får åka hem och inte få fortsätta vara med på barnlägret.

Jag hänvisar dig till tvlänken:

http://svtplay.se/v/2274027/hej_kompis_/del_12_av_14?cb,,1,f,-1/pb,a1364150,1,f,-1/pl,v,,2274027/sb,p102736,1,f,-1

HEJ KOMPIS: 12 del av 14 del.

Vad som har hänt? Ni kommer ihåg mitt tidigare inlägg: Du är fortfarande döv med rubriksämnet, skrev jag om teckenspråk och Alvan.

Hon har bestämt sig: för att åka hem och inte fortsätta delta med på Barnlägret med de andra döva: deras gemensamma term: dövhet och en gemensam grund: använda teckenspråk.

Tidigare har programledaren, Joel försökt förklarat för hela gruppen att använda teckenspråket på platsen. Men tyvärr verkade inte det funka till slut. Alvan kände sig ensam, och utanför. Visst fick hon stimuleras lite med pojkarna som var snälla och använde teckenspråk.

Det var inte konstigt, att hon blev besviken på sina förhoppningar som inte besvarades hennes förväntningar av barnlägret. Hon saknade sin mamma och pappa, var den naturliga reaktionen till att börja sakna familjen, på grund av känslan för ensamhet och utanförskap.

Hon skulle nog ha aldrig åkt hem om det var fulländat med teckenspråk på barnlägret, hon skulle ha funnit dövas kodexer, likheter med alla deltagare: och inskaffat nya kompisar.

Det drog in med kraftiga suckerstönar, och det gjorde ont att se: att en döv deltagare kände inte ens sig hemma på ett härligt sommarläger, och inte kunna få fullfölja sin vistelse på lägret, bara för att det brast på stora fanders kommunikations blockeringar.

Hon som döv som de andra döva, ändå kände inte sig hemma med dom, och det gjorde mig nästan arg. Det kändes bara orättvist att behöva få se henne åka hem, på grund av att inte det löste sig.



Hennes mormor hämtade henne på barnlägret: trygghetens kramar.



Källa: SVT PLAY HEJ KOMPIS

De andra barnen: som fortfarande är ändå döva, jag kallar dom för de anpassade döva: under till de hörandes pekfingren.  Det är fortfarande fel: att någon deltagare som är döv, och åker hem på grund av brist på teckenspråk, trots att det är ett barnläger på teckenspråksmiljö: den tumregeln.

Det är bra, att hon kände efter sin magkänsla och vilja: att åka hem, för visa tecken på motvändningar. Men det här löser ingenting på problemet, något åt det här måste göras.

Ja. Du är fortfarande ändå döv: använd teckenspråk?
Betona, använd teckenspråk: dövhet och teckenspråk hör ihop.

Det enklaste svaret är det här: jag vill inte förbanna de anpassade döva, men dom är bara rena självmordsoffren för Barnplantornas ram med mallar: stimulans med tal, ljud och röst är främst viktigt för de döva som bär på CI.

Barnplantorna vinner förtroende, kärlek, pengar och marknadsföring, möjligheter och förutsättningar. I rummet med alla oroliga och fundersamma föräldrar som får döva barn, och följer ramen: man ska kunna bara tala och höra, det går och det går absolut, trots att man är döv. Tro på den metoden, tålamod och tid handlar om det. De understyrda och anpassade döva ska kunna höra, tala och använda röst.

Här kan vi se honom som ung på 1978: han var med på en intervju, länka dig dit och se på videoinslaget.
Lars-Åke Wikström.

http://www.deaftv.dk/forside/video-sogning?visvideo=1&video_id=139

Han talade om de dövas rättigheter, frihet och hur det skulle påverkas i samhälle för de dövas rättigheter och värderingar. Mycket vilja bakom honom, den stolta rebellen till teckenspråkskämpen för det erkännande teckenspråket på 1981 i Sverige.




De dövas legend: någon människa som vi lär aldrig komma att glömma. Han och hans karismatiska retoriken lyckades göra några viktiga insatser. Jag kommer ihåg honom på en av föreläsningar: då vi hade Deaf Hood som föresläsningens huvudämne i Örebro.

Han tog sin fart in på tal om Dövmedvetande och hans erfarenheter, och allt vi fick resa med i hans historia: publiken lyssnade men då kom han med en fundering: som väckte mig flera frågor och tankar.

Han saknade dagens unga rebeller: så kallade rebeller, som vågar göra invändningar, kämpa och utöka möjligheter och lösa alla bakomliggande problem för de dövas rättigheter, teckenspråk, dövas kultur bl.a Han ville se en ny stark styrka med några rebeller, som föder fram nya lösningar och skapa en bra väg för rätten, för svenska samhälle. Teckenspråk är något man ska alltid kämpa för.

Då förstod jag: att jag verkligen är en infödd rebell, det kanske är en livets uppgift som är menat för mig, men det problemet är det att jag känner mig ibland ensam, och det finns några väldigt bra dövaktivister som jag tror på. Det är samtidigt ett annat problem: de döva som själva vågar inte göra motstridiga vändningar, och inte tror på aggressiva förändringar. Det går ibland inte att önska sig fram, och be om: böna om. Ibland måste man förstå: att det går bara att begära, och förändras med starka argumenter. Be om att få respekt, och se till att dom får väcka upp till livet.

Låt dom inte knuffa oss längre bakåt, längre bakåt till tystnadens vänterum: där vi bara irrar runt och lever i demokratins tystnad, och tror att allt är bara bra, vi har det ju bra? Vi är ju i demokratins händernas trygghet.  Vi har det bra.

Nej vi har bara det bra, men vi har inte det bra som så kallat är det rätta bra till att vi döva vet bättre om oss själva, till det vi vill och sträva ute efter till för att få svenska samhälle förstå och lösa problem i samarbete med oss. Vi är döva, och dom måste få känna lite igen på de dövas makt.

Utbildning, skolor, arbetsmarknaden och tillgänglighetsfrågor, och attitydsproblem bland de hörande, och Barnplantornas relation och attityd till teckenspråk?

Det jag som blev till idag: är att vara döv, och jag är döv sen jag var väldigt liten.
En livets uppgift, att säga till Sverige, svenska folk och samhällets norm: att vara hörande kanske är det bara enda rätt men jag har rätt att förändra dig och din attityd: att förstå.

Jag är dövmedveten. Jag blev döv men det känns inte som att jag är döv, för jag ser inga hinder med att inte ha hörseln, därför förstår jag inte den hetsen runt om att lära upp barn med tal och hörselstimulans som att få längta till en biljett till paradisets död som belönade, och de goda människor?

Ett medicinskt fel bara kanske men det finns lösning, som att använda teckenspråk som inte absolut är fel. Som sagt är det ett språk med händer. Språket har grammatiska meningsuppbyggnader på teckenspråk.

Hörsel-tal hör ihop med ljud och röst. Dövhet-teckenspråk hör ihop med visuellism.

Det är alltid frivilligt: att lära sig tala som döv, som för de hörande som lär sig teckenspråk. Rättvisa: människan väljer, aldrig anpassa till de andra som anses bättre i den mänskliga normen.

Varför är det alltid ständigt så viktigt: att stimulera ett dövt barn med hörsel, tal och använda röst och förstå ljud och alla toner? Nu när det aldrig är tvärtomt för ett hörande barn istället, som stimuleras med teckenspråk utan ljud, röst och använda hörproppar, och visualisera istället?

http://svtplay.se/v/2265523/hej_kompis_/del_9_av_14

Inslag av avsnitten såg vi igår av en slump: HEJ KOMPIS hemma hos Charlotta, och då gjorde det mig ledsen av att se dövheten begränsas på barnlägret.

Det förvånade mig: att nästan alla barn som deltog på barnlägret var mer eller mindre döva: begränsades med teckenspråk, trots den tjejen: Alvan som var döv och fulländade med teckenspråk, kände sig ensam och utanför på barnlägret trots teckenspråk och tal inblandades, men ändå saknades den kodexen mellan dövas likheter med teckenspråk. Hon kände sig utanför och besviken: allt var så tråkigt, och ingen använde teckenspråk, de andra döva barn talade med varandra: men snälla!

Dom är döva, och ska använda teckenspråk, och Joel som programledaren hade ett litet gruppmöte med alla deltagare och försökte få dom att följa en tumregel: använda teckenspråk på barnlägret, på platsen så alla skulle förstå varandra.

Men den attityden idag som finns hos de döva barn: skrämmer mig. Att tal och hörsel är en del av viktiga innebörd av livets status för att vara människa, men teckenspråk kommer i första hand hos alla döva barn.

Alvan: hennes attityd kändes aggressivt och nedlåtande mot andra deltagare: hon verkade känna en viss blockering från andras närvaro, trots dom har en gemensam term: dövhet och döva likheter, men Alvan är ett bevis på en vilja av naturens gång.

Bara att få vara döv, och använda teckenspråk: sa hon med en tuff ton att hon inte behövde lova för att använda teckenspråk för att hon inte ens talar. Det var dom andra som skulle hålla sina löften, att använda teckenspråk.

Men andra barn som " stammade i teckenspråk " av en känsla: fattigt innehåll av teckenspråksflödet, begränsat och enkla teckenspråksmeningsuppbyggnader med tanken på deras åldrar, dom kanske talar egentligen mer än det visas i alla tvavsnitter.

Beblanda inte teckenspråk ihop med tal: det blir bara fel.
Teckenspråk är ett eget språk: mycket mer än så, lär man sig teckenspråk på grund av dövhet ska man ha fulländat teckenspråk, och tal går det att använda: men beblanda aldrig ihop teckenspråk och tal, tal förstör teckenspråk, och det blir bara för mycket av svenska i teckenspråk.

Var bara döv, och du är ändå döv. Respektera teckenspråk.
Dövas likheter med kodex: respektera det.

Tal och hörsel: hör ihop
Teckenspråk och dövhet: hör ihop

Hörselskada med olika grader: beror på den individen som klarar mest av tal, och hörsel men teckenspråk föregår, blir man hörselskadad med begränsat teckenspråk för man talar mycket bra är en annan sak, men är man döv ändå använder tal begränsas tal ändå, och själen i teckenspråk förstörs.

http://chloeschuterman.chic.se/

En briljant skönhet!

Huvudnyhet:
En populär fascination med den hetsen runt om henne:

Hatet runt om hennes ålder har väckt reaktioner till liv och skräck: en bloggskribent med mode i blodet som tycker om att piffa upp sig, lägga in bilder på sig själv, och skriva i vältal och av prestige bakom hennes nyfödda utmärkelse om ytligheter, mode och livet, och hennes naturliga attityd i relationen till bloggsfären.

Jag bryr inte mig om det, jag är duktig. Jag är bäst och är snygg. OK: jag är bara 12 år gammal, men jag är ett bevis på en ny generation av sociala medier har gett bra effekter av ett bloggfenomen, jag är känd har det väckt negativa reaktioner runt svenska folk. Det är fel, och allt som påstås negativt över hennes blogg och hennes uppfostran, attityd och relation till mamma.



Jag älskar hennes sätt att armboosta: armen vänduppåt, precis som jag.

Många barn har bloggar och är medlemmar på Facebook: varför reagera överhuvudtaget? Bara för att hon råkar bara ha mer pengar, mer skönhet och mer klass över sig på grund av PR och hennes bakgrund: hon har mamman och pappan som sysslar med butiksföretag i stan i Stockholm.

Hon har gjort modellreklamkampanj för Cubus: en början på modellkarriären.

Jag läste igenom många reaktioner till livets hat och hets runt om henne, men om jag hade en dotter som henne skulle jag ha uppmuntrat henne till det, men skulle ändå lära ut henne till vilka gränser det finns på nätet. Jag låter henne att se ut så där, och låta henne få säga självkänsla och självförtroende, men jag skulle ändå försökta inleda henne till bloggens syfte, målgrupp och en mall till bloggen för att kunna uppnå större, och framgång.

Sociala medier och status av sig är otroligt viktigt: en tumregel för alla.
Chole är född till en viktig social medial profil nu för många unga flickor och arga föräldrar: hon luktar pengar, och skönhet, och vilket ökar det grön av avund för slummens föräldrars flickor, vilket gör det ibland mig lite ledsen.

Det handlar om att se istället på nya synvinklar, och inte trångsyna in i fördomar. Det finns egentligen inga åldergränser för att ha blogg, eller tycka, tänka och säga.

Att ha blogg: är också ett bra sätt att utveckla språk, skrivande och en del av sig själv: med att läsa och skriva för sig utvecklar man sig själv, bara om man lär att ha skillnader på nätet och i verklighet.

Hon blir större än de vuxna bloggkändisar.
Hennes tid är inne.

Jag har flera sätt: ett av alla sätt att leva är att skriva av livets flöde.

Och ett annat sätt: att synas att leva.

Jag är inte den typen som står i rampljuset, jag får hjärtat i skräck av publiken. Jag väcker reaktioner till livet men till någon nyttja, är viktiga regler: en tumregel för alla som skriver eller tycker.

Huvudnyhet:
Idag sa någon yngre grabb, som väckte min förvåning: vet du om att jag känner till dig, och att vi alla andra vet till vem du är, och till med min förvåning, jag som är själv döv och lever i en liten värld av döva ungdomar och vuxna blir då ibland den vanliga tendens att alla känner alla: men det finns sina gränser.

Anledning:
Jag är inte en vältalad och stark dövprofil, men kanske ett ansikte som blir lätt ihågkommet, men jag har inte vältalat namn som har gjort stora insantser för några viktiga sammanhang men jag har gjort en del mycket inom dövas förening eller samlat på erfarenheter i bakfickan, och jag vet att alla andra har också gjort en del bra för sig själva och andra.

Ändå är jag någon som alla verkar bara känna till, eller bara råka komma ihåg till trots om det finns många starka dövprofiler, pratar inte man om dem: det skrämmer mig.

Händelser:
Det är inte heller första gången någon kom fram och påminde mg om det. Barnplantornas ordförande kände till min blogg, och min text: och kände till min existens, överlämnade deras klagomål hos SDR, Sveriges Dövas Riksförbund.

• Äldre folk har berömt min skrivande, blogg och min tänkande. Feedback och negativa reaktioner: bloggskrivande. Eller kom några fram: så är du Isabel eller Askungen med alla bilder, vica versa och amour.

Någon ung tjej kom fram och frågade om jag var den Isabel och fotomodell, och jag beklagade att jag inte var det, men jag tycker om att fota, och ta bilder, och inspireras av andra modebilder. Det har hänt att vissa har nästan trott att jag hette Askungen utanför bloggvärlden. Eller att jag hade likheter typ av Blondinbella: Isabella.

• Att dom vet vem jag är, och inte känner till LÅW, en gammal legend som ordförande inom SDR, eller pratar om andra dövprofiler som de andra yngre eller vuxna, eller de andra dövas favoriter som t.ex roliga fritidsledare, eller ungdomsledare, eller ungdomsföreningar, styrelsemedlemmar, eller andra dövas medlemmar, även om dom syns mer än mig inom dövas värld och andra sammanhang.

Det har hänt att jag har hört att jag är någon som överraskar är positivt och negativt. Jag har fått en döv killes image blivit mer populär och positiv för något år sen. Det händer att folk säger: jag ger åsikter i attack, eller nu tycker hon att det är OK att vara supersmal, banta och banta, men alla glömmer att alla tycker om smala kända modeller eller skådespelare, eller det är bara snyggt med vita tänder, eller om jag säger att någon har en ful tröja, då säger man typiskt mig, och jag är inte elak. Alla glömmer att det finns modepoliser? Alla läser ytliga tidningar, och allt är OK därborta?

Jag får uppdrag av folk om ärlighet, då ger jag ärliga svar, eller åsikter så gott jag kan, men det blir bara allt fel till vad jag tycker eller säger får inte jag det, och alla andra får det. Jag känner mig ibland fängslad och kvävd av brist på min frihet. 

• Det hände att jag i ångests beslut valde att gå med på en killkompis student som tog student, i våras och han hade VIP-rum med tur, där jag fick sitta med några jämnåriga killkompisar och en tjejkompis till mig. Men jag fick höra att alla nästan visste att: Askungen gick på studentfesten, och att man gjorde större av saken att jag gick på studentfesten, men det fanns äldre gäster därinne?

Varför?:
Jag är döv, och kan känna och se dövas likheter och kodexer, men ibland kan jag genomskåda vissa som kommer fram och beter sig annorlunda framför mig: med den känslan av, ett kroppspråk som signalerar: bugande respekt och där står drottningen av Sverige: Silvas Askungen.

Eller så upplever jag ibland att vissa försöker krympa eller nedvärdera min helhetsbild av min existens: genom att låta mig stå bakom dom, låta inte mig synas för mycket eller bara isfrysa min existens till en stillbild: där blockerar värme och delaktighet. Dom låter inte mig få känna ett värde av deras självärden.

Jag vill känna dövas kodexer och likheter utan att jag behöver få kämpa för att få någon tycker om mig eller få känna sig dum hos mig eller om jag inte bara så ytlig eller lider av storvansinne. Jag har min personlighet. Jag vill inte bära på ett ytligt känt fenomen för livet ut.

• Jag vill vara delaktig i deras olikfack: ibland känner jag mig ensam bara för att alla kommer ihåg mig, och eller känner till mig. Det händer att man ger mig ett stort leende: men stelnar till sig och anpassar sig till vad man ska säga till mig för att bara vara någon eller passar mig.

Jag känner ibland att jag måste få personen slappna av. Eller kan det hända att jag har hört att vissa inte tycker direkt om mig utan någon anledning: vill ändå verkligen prata med mig men kanske inte vågar eller hittar det modet, och kanske väntar på så kallat mitt tillstånd som avgörs, men egentligen förstår inte jag ibland på dem, för jag är egentligen bekväm och enkel av mig.

Händelser:
Det händer också ibland att vissa måste göra upp sig till att duga för mig. Det händer att vissa frågar vissa: hur lär man känna mig? Hur blir man bekant och kompis med mig?

Det gör mig ibland ledsen, frusterad eller förvirrad. Människan är komplicerad. Jag har fått tidigare en stämpel på pannan: du är annorlunda, men vad gör det mig egentligen annorlunda?

Ja jag är den tänkande människan men ni brukar tänka, och fundera också? Filosofi är min styrka, men det är alltid positivt? Man säger att jag alltid är någon med argumenter eller åsikter, men alla är åsiktfångar?

Det hände även till slut att nästan alla vet att jag är inte så förtjust i att bära en klänning.

Sociala medier: digitalt och fysiskt av min helhet. En digital, hörd och fysisk tidning som muntlig och såld till er alla, och gratis nästan.

Hollywoodsdöv: Röda matta och rampljus: med kaivar, och champagne. Kamerablixtad.

Tillbaka till min verkliga fråga: Jag är bara en enkel människa med ett gott hjärta, den jag väljer att vara mig själv den jag vill vara. Jag får rampljus och jag uppskattar det men jag blir ibland vilsenledden och förvirrad utav det, vad förväntar ni av mig och vad ska jag ge er?

Vad är det som gör att jag syns ständigt, utan att jag ens har gjort något överuvudhaget?

Varje gång säger jag något, eller vad jag tycker om något, vilket och vad som helst: blir det bara fel, och folk gör invändningar, eller förstorar felaktiga uppfattningar av mina åsikter: varje situation blir jag åsiktfånge, eller bara om jag råkar tycka om en sak, eller om jag säger till, eller svarar: väcker jag reaktioner och liv.

Det kan handla om nästan vad som helst.

Omgivningen omvänder tolkningar till det som blir bara orättvist för mig: jag menar, om det där allt jag tycker, säger och tänker som sägs av en annan person: blir det inte bestraffningar, och inte väcka reaktioner till livet. Allt är ok om en enda annan person får säga och tycka precis som jag.

Allt jag tycker och säger: blir bara fördömt, och bestraffat av omgivningen: men i det fallet gör det mig ibland nedtyngd och ledsen: av det inte jag som förstår av omgivningen. Varje åsikt behöver alla av varandras åsikter och kommentarer: allt som har rätt för alla är att få tycka, säga, tänka fritt. 

Men jag måste komma ihåg Alex Schulmans omgivning som kände stor hatkärlek för honom och hans saraksam i varje artikel: allt av det som avtolkas negativt hos personen ska personen optimera det negativa istället: negativa reaktoner, kommentarer och åsikter förblir och är positiva komplimanger.

Men det är lätt att glömma bort ordens bakomliggande styrka: att tänka med själen. Det är inte ett lätt mänskligt yrke: att vara människa. Hur många gånger än det här har hänt och påhörts: förtyder jag med förfanderliga domarord:

JAG ÄR BARA SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ SNÄLL.
JAG ÄR BARA SÅ HEMSKT SNÄLL.

Respektera min mänskliga tänkandes frihet, yttrandefrihet och till att få vara den jag vill vara: dina tolkningar välkomnar jag med ett välbemötande, men döm inte mig till den du tror är: som egentligen är fel.

Acceptera mänsklighetens olikheter med förnuftet, är du då fri från fördomar. Leve länge, för den tänkande och tyckande människan: bortom ifrån den som fördömer, och trångsynar.

Hitta ditt mod: att lära känna, och förstå, lära känna mina åsikter utan eller med känslor, eller åsikter som smörjas över med sarkasam, ironi eller cynism eller med rosenskimrande ord, och lär dig respektera min talfrihet: och förstå allt i det livet av det som sägs och menas har syften.

Alla har varandra på grund av någon anledning: och det är för allas egna vinning.

Vi minns honom: vi behöver honom och hans styrka. Han behöver en ny generation med nya döva rebeller, nytända och nyttiga. LÅW med ett vältalat namn. Lars Åke Wikström. En dövprofil, teckenspråkskämpe.

Han är historia nu, och vi måste respektera hans instanser, verk åt oss, nuet och vår framtid och vi föder framtid. Han är och förblir en återkopplad och viktig länk inom flera sammanhang bakom de dövas historia och teckenspråk och till oss, den nya generationer. Hans anhängare är vi de viktiga döva rebeller, men med själen i naturens mittpunkt. Varför har det blivit så här?

Känn hans energi. Jag älskar honom bara så där på bilden: som intalade mycket av energi och vilja bakom honom.

• Rätt att vara döv och det är min rätt, att vara döv och tillgänglig: är min attityd av det tolkat intrycket. Rätten till frihet: att vara människa för varje mening för rätten för sig med att vara döv, och har rätt till teckenspråk och alla tillgängliga lösningar: attitydproblem måste bort. Hotet för teckenspråks framtid måste stabileras, och synas mer.

Dövrörelsen behöver uppmärksammas mer, samhället har fortfarande skandaler och det finns problem, eftersom det som råder mycket på brist av tillgänglighet, molntäckande hot för teckenspråks framtid, och mer annat för de dövas rättigheter i Sverige: döva rebeller måste vakna, och ge liv i den nya generationer, vi föder fram nuet i framtid. Jag tror på nyttig aggression med retorik bakom konstens övertygelse och vinnande.

• Rätt vilja, till frihet och viljan bakom utloppet: döva rebeller, ni behövs. Samhället behöver. Världen måste få se. Du har fortfarande chans, att bli sehörd och påhörd.

Källa: Facebook, Elsas mobiluppladdning

Källa: Plats SVT Inspelningsstudio Falun. En av mina praktikdagarna då
jag var med en bildproducent denna dagen. En lärorik tid under perioden
i Falun: SVT på olika teckenspråksredaktioner.

Överallt, under makternas slaveri men under begäran är vi digitala slavar, och arbetslavar eller någon människas slav. Överallt styr vi varandra på något sätt: på någons sätt, eller ditt sätt eller mitt sätt, eller omgivningens sätt. På mitt sätt, eller ingen annans sätt går inte det: att vara fri från slaveri och makterna blir man ensam till slut.

Världens slavar på grund av en anledning, sammanhang och mening. Jag är den godtrogna slaven, och den bästa kandidaten: jag är ju Askungen trots allt.

Jag mår bra, och nästan bäst av att få vara slav med olika rollspel: alla behöver varandra på ett sätt, mer eller mindre begär vi av varandra, och vi gör det på grund av plikten som ligger i instinkten på grund av en bakomliggande känsla som utför orsak till varför vi låter oss vara världens slavar i olika rollspel.

Jag har bara varit arbetslös i ett par dagar, och börjar redan känna av myror i benen. Jag känner mig löstyglad och fri: jag är ingen annans slav nu och det gör mig lite rastlös i själen.

• Jag försöker inte känna avund för andra arbetslavar: dom är väldigt mjuka i ansiktet av glädjeserum över jobb dom har nu: jag har bara haft 2 dagars belöning till frihet, det är något jag som borde ta och åtnjuta av istället för friheten i stundens vila.

Men jag vet att jag kan vänta på ett litet medialt praktikjobb med en spännande och ny utmaning: hos någon som jag ser fram emot att få jobba ihop med: det slutgilitiga beskedet får dom veta imorgon som avgör deras huvudplan. Är allt OK för makternas högra händer, börjar jag efter julen med dom. 

Jag vill skryta: men först ska jag säga Amour Vurm.

Jag har lovat er, att återkomma till ett bröllop jag har gått på för några veckor sedan: för att dela ingivande ära inför Annamaria och Pasi, deras uttalande för världen, dom ville visa kärlek framför oss i kyrkan. Dom gifte sig den 30 oktober 2010.



Jag vill bara skryta, med glädjeserum över ansiktet. Jag blir högfärdig av deras kärlek som optimierar cynismen i min tillvaro: kärlek ger mig ofta rys av cynism. Jag lever efter verkliga synsätt, jag är kanske rädd för att tro, men jag vill inte tro på det som gör mig dum. Jag tror på inre kärlek någonstans som har en mittpunkt med känslor, lycka som sker bara på mina villkor, i min regelbok.

Jag är inte kräsen, men jag är kräsen när världen diskuterar om när vi definierar: det perfekta förhållandet. Ett perfekt förhållande: det perfekta paret.
Existerar det?

Jag har svårt att acceptera världen och allas kärlek som påstås vara perfekta: som besvarar mig av deras relationer i tillit, förtroende i rummet. Jag tycker bara att det som finns mellan paret måste finnas mer än det som är så. Jag menar, jag har haft pojkvänner och förhållnanden på alla känsloladdade lektionsdagar i mitt liv som betydde mer eller mindre, utan stjärnstämplar av Amour Vurm-makterna.

Det är som att vara med en bästa kompis, och sen göra slut i sandlådan, och hitta en ny bästa kompis att leka med. Kärlek mellan två människor: ska bara ha det som kallas DET. Det är väldigt svårt.

Känslor bakom DET, och handling icke ord föregår orden, det tänkande bakom alla ord har sin mening som det handlande.



Det har övertygat min tro över kärlek på grund av deras starka inflytande: jag känner alltid Annamaria och Pasis kärlek. Dom utstrålar bara värme, empati, tillit, medkänsla och kärlek. Jag finner lugn harmoni, i deras inre lycka och själar. Dom är det perfekta paret: är svaret på en perfekt kärlek, eftersom dom visar kärlek autentiskt.

Det är sällsynt att möta ett förhållande som deras: av mycket briljant i kärlek. Tro inte nu jag nedvärderar inte andras förhållanden men ibland kan jag bara känna av deras relationer utspelas på bara kärlekstillfälligheter även om jag inte är alltid ärlig. Ibland ska man inte behöva yttra sig fram för att såra andra med åsikter: ibland måste man manipulera andra för att leva på lyckan även om förhållandet bara varar för tillfälligt.

• Åtnjuta, ta och förlora, älska och förlora, konsten att kunna måste du våga först.

Fullt och fart under SVT 3:a vecka, och jag har jobbat med Teckentorget här under i veckan. Imorgon ska jag göra ett webbinslag av reportage på en mässa, och jag känner redan lite fjärilar i magen. Jag har lärt och smakat på olika redaktioner och följt med deras anställda på olika arbetsuppgifter.

Lärlunge.

Något större som talar om min kärlek, min starkare sida: åtlutar det andra hållet, av kliche och nisch finns hos bl.a videojournalistik, webb, reportage, research, reklam, kommunikaktion och media, informera. Något som finns hos Teckentorget / Nyhetstorget.

Det har varit intresserant och lärorikt: jag besvarades av min passion bakom mitt förnuft, det är något där jag kommer alltid att höra hemma, och jag vet att det är något jag vill komma att jobba med under olika möjligheter.

Jag är nog född till en medial människa: det är svaret med en mening, och det kanske finns en mening med allting bakom det. Sedan jag var liten: skrev jag mycket, och även målade serieteckningar. Med andra i omgivningen sa: bli författare, reporter eller journalist. Jag lade mitt rampljus i fokus på att plugga media men det livet jag hamnade i byggdes på annat håll: med svåra frestelser och skoltrötthet, och jag tog ett annat studieprogram. Jag hade lösa tyglar, men med instinkter inom mediala intressen har jag nog fött med eftersom jag har haft en lång uppföljning i mitt liv med bakomliggande mediala inslag och inblick.

Tro på det du gör: vinn på det du gör, allt du gör har en mening.

Tillägg: jag har haft bra dagar under här veckan i Falun på SVT. Idag har jag varit med på en intressant journalistutbildning, med två stora igenkända SVT:ansikten med intressanta föreläsningar, tal och diskussioner över olika synvinklar inom olika ämnen, områden inom TV, journalistik o.s.v. 

Imorgon fortsätter utbildningen: jag lär mig med bonus.
Sista dag imorgon i Falun.

Lite tid kvar att använda till lite packning, städning i rummet innan jag tappar ögonen i fokus och tar sömnen. Jag har haft Elsa ikväll med lite sällskap, med lite utekäk och underbara kaffe med grädde: och lite hjärnstimulans.

Mot Stockholm imorgon.

Tåget hämtar mig: på eftermiddag och nästa vecka är det då 3:e vecka: då börjar jag på SVT på en annan redaktion: Teckentorget, och jag kommer att bo hemma också: Jag fick känna till lite olika arbetsuppgifter och arbetsplanen: jag känner redan spänning inför det.

3:e veckan: Teckentorgets ansvarige: huvudrollen med ett namn: Stefan och jag.

Next stop: Falun, SVT-2:a vecka. Praktikjobb.

Jag är fortfarande hemma i Stockholm: när jag kom i fredags kände jag igen av mina impulser av stadens kärlek, jag har verkligen saknat hem. Jag har haft bra första vecka i Falun, jag har följt efter olika arbetsområden, och gjort lite olika arbetsuppgifter, och lärde känna gänget under veckan i Leksaksfabriken, i en tom fabrik som medgav en mysig atmosfär.  

Tillbaka till tråden:

• Jag vände mig in och ut på humörskiftningar: jag kände att jag har hamnat i kaoset av hormonrubbningar, jag ville bara ventilera ut allt ur huvudet, ut med alla tankar: svarta och cyniska. Jag ville bara spotta ut alla ord, jag fick bara storlust att vara elak.

Men jag var överkänslig: att jag inte orkade vara elak, jag försökte pulsera ned, bara nedvarva mig och stabilera hormonerna, med lite choklad och läsk framför filmerna som bara var fanders dåliga: stor besvikelse, att det bara stormar in med massa dåliga filmer, eller är jag för kräsen?

Jag försökte mata in tid i min utrymme att få träffa några: men det funkade inte som inte jag fick det, jag fick aldrig chans och få träffa dom under helgen, och jag förlåter Laith som stack i sista minuten till Örebro igårkväll, egentligen ville han ses, att han dog nästan efter distansen, men det kanske var lika bra: för han kanske bara gjorde saken värre för mig. Inte stod jag på det bästa humöret. Att inte jag var med någon människa.

• Hormonrubbningar: månadsrensning. Den vardagliga rutinen som sker en gång i månaden.

Nu har jag packat ned lite i väskan, och tar ett direkttåg till Falun, inför andra vecka på SVT kommer jag att vara på en vuxenredaktion för Perspektiv och Nyhetstecken, och samtidigt gå på två journalistutbildningsdagar.
Jag har sagt hej då till honom: som befinner just nu i sällskap med några andra grabbar på Södermalm.

Efterlysten fråga: Johan, hur ska jag få kunna nå dig?