• Annamaria och Pasi.

Censur pa webbsidor som ansluter sig till Vast pa natet i Iran, och jag kan inte surfa in pa Facebook, storebror till honom ar inte har just nu, han kan knacka portaler till natets blockeringar. Mina behov att kontakta er begransas, men tur att det verkar fungera att skriva ett litet blogginlagg istallet sa jag kan framfora min halsning till er.

Jag far inte mycket tid att sitta framfor datan, alltid fullt upp har. Nu har jag en liten tid att passa pa att halsa till er alla med ett kort som togs via mobiltelefonen igar pa ett harligt gront och fargglatt resturant-paradis med golvade av persiska mattor och instoppade harliga tyg innerkuddar mot ryggstod overallt runt sag vi av ingomda hyddor av palm, grona vaxter, trad, bredvid vattenfallet i mitten, stenar och satt jag igar vid midnatt och atnjot av svalkande luftvindar med ett avslappande luftryck, framfor oss blev det en vanlig sed av heta tekoppar, och rokande vattenpipor av uppfriskande smaker, kolgrillade kak med tunnbrod och sallad, samlades vi ihop en liten grupp av vanner.

Som alltid efter det och overallt, gestikulerade dom harligt med inbjudande skojbrak, det ingar en del av deras penningskultur om att vem som skulle sta for hela notan, bade som rika eller fattiga, ingen harfin skillnad pa klassklyftor nar det galler sant, det ar bara en princip sak. Det ofta ar en harlig och generos samhallning mellan dom. Det ar inte sa i Sverige med den sortens kanslan for frihet av hjartats gemenskap.



Bredvid mig satt Majid, en cool typ med att jag har traffat honom flera ganger tidigare, en av hans narmaste vanner med trots av hans slitsamma livsode, fattig planbok, han har trampat pa motgangar trots hans talamod och vilja kampar han om att fa ett battre liv nagonstans men anda av en varldens mest sa generosa manniska, en livsnjutare pa manga satt. 

Jag blir fascinerad av manniskors livsoden, bade ont och gott. Jag blir ofta tankestalld framfor det nar jag befinner i Iran, for da blir det domar och jamforelser, att jag har faktiskt det sa bra, ibland alltfor bra. Dovas rattigheter och mojligheter i Iran ar otroligt dramatiskt svara, vissa kan ha tur med ett lattsamt liv, men manga har det otroligt otryggt. Samhallet har en dalig syn pa den gruppen med olika funktionsnedsattningar.

De dova ar den mest utsatta gruppen, avtolkas ofta som apor pa gator. Men politiken for manskliga rattigheter, och for allas valfard ar inte det basta heller, man har inte tillit for myndigheter, militiaren, poliser och mer och till med och till det finns kladpoliser som kan forvarra situationer, mer och mer. Man ska alltid vara pa sin vakt som individen, aldrig lostyglad i frihet. Trygghet existerar inte. Men jag kanner manga pulserande och moderna ungdomar, unga vuxna for efterlangtande med gigantiska forandringar. Demokrati och frihet, med trygga fastpunkter, det finns manga instangda radsla, att bli dodad. Det forstar jag fullstandigt, att kampa for ett battre land, och bli dodad for sin vilja ar inte alltid det lattaste val.  

Slut for mina ord och hoppas att ni har det bra.
Jag skriver igen snart.

Med karlek

Nu på lördag: reser vi mot värme och sol, med kulturdramatiska dagar utan rutiner och klockan: bara ska vi åtnjuta av två veckors semester, och det blir roligt att se familjen igen i Tehran med stora släktrötter och alla andra där nere.

Nu har jag lovat Mallan: att komma hem med saffran, och lite andra kryddor, det är billigare därnere och dessutom bättre kvalitet med kryddor.

Efterlängtade lördag: till Tehran, huvudstad i Iran och Dubai: lämnar vi Sverige på lördag med ett flyg som hämtar oss och lämnar oss i Turkiet, för att göra ett byte, sedan vidare till Iran, Tehran.

Först ska jag till hemmets lycka: Stockholm och jag har inte varit där på två veckor, och då ska jag få se mina tjejer igen med härlig umgänge, och lite av det goda samvetet vädrar vi ut med roligheter, och ev gå på en debattkväll på onsdag med de andra.

Storgrabbarna kommer dit på fredagskväll, så vi tre sticker på lördagseftermiddag med flyget, blir det skönt att få lite egentid i hemmets tystnad med vila, och börja tänka på packningen, och leta efter speciella kläder och slöjan.

Lite solbränna ska jag få på köpet, innan Annamaria och Pasis bröllopingivelse.
När vi är hemma igen: är det också en stor chokladfestival på Nordiska museemet i Stockholm: jag vill komma dit och provsmaka på det syndia och goda i sällskap med chokladsyndare, sedan blir det några dagars vila innan jag tar ett tåg mot den bortglömda staden: Vänersborg med ett stort leende och en riktig kram ska Mallan och Thomas av mig.

Sköna själarna: som är saknade.

Rebecca, Rosa och Morgan, artisten. Härlig uppvisning.




Dansfeber som hade premiär: livesändning på TV4 tog jag med ett par sällskap till den inbjudningen för de bästa platser: ståpubliken med en nära närvaro vid scenen med kända artister som underhöll med massa applåder med träningsvärkar i handflator och armar.

Chefredaktören på Finest skickade in en inbjudning som jag först tvekade  nappa på, men för att fördriva tiden med något roligt i lördagskväll så frågade jag Rosa och Rebecca, om dom ville hänga med på mingel och vimmel bakom studion under några timmar.

Vi diskuterade om det verkligen var Linda Rosing på platsen, hon stod nära oss hela tiden, men jag var helt säker på att det var hon, men Rosa var tveksam för att hon tyckte det kunde bara vara någon dubbelgångare av henne, eller någon som gillade att se ut som henne. Nej jag är fortfarande bergsäker på att det var hon. Hemskt: att inte kunna komma överens om det var denna människan: men det var mycket Linda i henne.

Efteråt det drog vi på Berns, i Östermalm. Vi fick bord där inne med tur eftersom vi var där ganska sent, och slappade av med rött vin glas med bara vädrande groddyngor ut: och jag bara kände av den vackra miljön inne på Berns: mörkt, med kristallkronalampor gigantiska, med levande ljus på borden, och sensuella mörkröda sammetsfåtöljar satt vi bekvämt och mysigt.

Det luktade högmod och fåfänga överallt inne. Några timmar efteråt, drog jag sedan iväg till DH, som hade pubafton och träffade några vänner: jag fick komplimanger angående bloggens kärlek av läsare: alltid överraskat att få höra vilka som läser bloggen som aldrig överhuvudtaget kommenterar.



Bilden: Paus då under filminspelningen.

Söndag: Tuppen uppe på tidigt morgon vaknade jag av brist på lust på grund av sömnbrist, och månadsrensning hade jag värkarna. Jag fick bara några timmars sömn, försökte jag ändra sinnets motvilja. Jag ville vara ta vara på den roliga chansen.

Att komma till Hotellet, på Linnegatan i Östermalm för att medverka i en film: regi av Gustaf Skarsgård.

Dom skickade ett mail för några dagar sedan om jag ville medverka och spelade Östermalm-bo till statist som gäst inne på Hotellet: jag fick min plats bredvid baren som bargäst, teatraliskt. Det blev en ganska lång dag som ingav även med trevligt bemötande av teamet och andra där inne med tanken på att dom ser nog inte ofta döva människor i deras omgivning. Energin återfick jag med fika, lunch och frukt i sällskap med andra statister.

Babyblå Gant-skjorta med rosa sidenband runt om midjan, och med ett par svarta lackskor: cykelskor med volymi håret med lite vågor. Ansiktet var lite sminkat med markerade läpparna rosaktigt röda. Dom var nöjda med klädernas val: somrigt och den stereotypiska känslan av Östermalm-modestilen.

En rolig dag var det som gav också lite extra pengar i fickan var jag nöjd med dagen, som krävdes också mycket väntans tålamod: tålamodet med sinnesro var den viktigaste styrkan med tanken på upprepningar av sceners inspelningar.

Man ska göra det man tycker är roligt: Hobby.

• Jag orkar inte berätta om våra själarnas förstklassiga resa med verklighetstrogna berättelsen och det här får bli en kortfattad rapport om resans inre huvudrollers punkter, resan medgav mycket härliga skrattattacker i början till slutet. Inte ens under en enda dag hade vi tråkigt.

• Jag började texta in alla ord, och levde igenom gamla minnen och berättade i skrivande: framför texten såg jag det blev en ganska lång skriven fast innehållsrik text, men bara att det dög för honom. Jag vet inte hur mycket storlek av texten får äran i tidningen, men det viktigaste som tas med uppskattas, som mest intressant och läsfångat.

• Men jag kom på två härliga ressällskap: Johan och Kenta med mycket resevana och är, sköna människor med frityglade attityder.